|
20090124 kl 10,52
Naturligtvis har jag hört talas om Atlantis och en högtstående civilisation som enligt legenderna fanns för många många tusen år sedan. En civilisation med en annorlunda kultur och högteknologiskt kunnande vitt skiljt ifrån vår. Framför allt har jag hört att Atlantis sjönk ner i havet, men mer än så har jag inte brytt mig om att veta, har aldrig haft något behov av att veta mer heller.
Men så har ett cellminne vaknat upp efter en regression jag gjorde för ett tag sen, och jag vet inte ifall det minnet kommer ifrån Atlantis, Du får själv bilda Din egen uppfattning om mitt minne....kanske en ren fantasi eller dröm? Fast det känns inte så i fantasier och drömmar.....inte i mina i alla fall.
Atlantis sista dagar och början på en ny tid.
Med fullständig panik i bröstet inser jag att jag befinner mig helt ensam i en kapsel av mörkt gnistrande kristall, ett rödgrått glitter omger mig och det är bara golvet som är helt blankpolerat. När paniken lägger sig förstår jag att kristallkapseln är omgiven av havet, på något sätt kan jag utan problem andas i kapseln, jag ser inte någon mat eller möbler bara kristallväggarna som ger ifrån sig en energi. Det är precis som om jag kan leva länge på denna energi. Jag har ett barn i magen och jag är lycklig över detta barn.
Helt plötsligt blir jag helt o hållet förtvivlad när jag inser att de har satt in mig i en räddningskapsel för att rädda mig! Varför fick jag inte dö med mina älskade, en maktlös sorg griper tag i mig och nästan vrider om hela kroppen på mig, sorgen gör fysiskt ont och jag ber att få veta varför just jag skulle bli räddad. I samma ögonblick som frågan kommer inser jag att det är barnet i min mage som egentligen är den viktiga, det är barnet som är viktigt.
Vi backar tiden lite för att få veta i vilken tid eller var någon stans jag befinner mig.
Rena vita gator med prydliga vita våningshus vid sidorna, jag kan inte se några människor just nu, men ser förundrad på energikupolen som håller havet borta från samhället. Tydligt kan jag se stora stim av fiskar i alla färger simma utanför, det är precis som om jag är inne i ett bakvänt akvarium. Luften känns frisk att andas, men jag får en konstig smak av någon mineral i munnen...det är precis som om luften produceras nere på havsbottnen. En industi framställer luft och byggnadsmaterial av havsvattnet. Det vita i gator och hus kommer från saltkristallerna som är en restprodukt vid syreproduktionen. Jag kan inte märka att min kropp känns torr av saltet, så det är förmodligen inbundet i något annat material för att inte påverka innevånarna negativt. Mina kläder är gjorda i ett tunnt material med samma känsla som siden. En vacker lång klänning i en turkos färg. Barnet som jag har i magen är inplanterat som frö. Även om det inte helt och hållet är mitt är jag lycklig för det ändå.
Samhället på havsbottnen är ett experiment lett av vetenskapsmän som bl a sysslar med genförädling. De förädlar människor för att snabba på utvecklingen samt för att få fram nya mutationer. Det finns inte plats till så många människor under kupolen på havsbottnen, därför är det endast de som är vetenskapligt intressanta som får stanna kvar i kupolen. De som är färdigstuderade sätts upp på land, där det också finns ett högt utvecklat samhälle. Ännu så länge har jag inte fått besöka land, och har ingen längtan efter det heller. Mitt arbete och mina nära finns på havsbottnen.
Jag är lycklig över att få föda ett barn, jag lever med människor som jag älskar och känner mycket djup respekt och kärlek för. Dock är detta med känslor något nytt för vetenskapsmännen, det är min förmåga att känna och uppleva känslor som har gjort mig vetenskapligt intressant, vilket jag är stolt över! Därmed får jag möjligheten att få ett barn! Inplanteringen hade lyckats efter många misslyckade försök, de hade lyckats med att blanda mitt ägg med sin egen sort! Vetenskapsmännen ser ut som människor, fast de har smala långa kroppar, större huvuden, och mörka vackra stora ögon, ganska långa smala fingrar, och de förstår alla tankar man tänker. Känslor är något nytt för dem och de har blivit fångade av kärlekskänslan och vill utveckla den. De finns andra vetenskapsmän som hellre utvecklar hatet, för de anser att det är mera mäktigt, men de som arbetar med mig är förtrollade av känslan i kärleken. Eftersom de kan läsa tankar, kan de också känna känslan som är helt ny för dem.
I samhället på land finns det siare, i början av tiden var det de som styrde alla beslut, men siarna har inte längre någon egentlig makt. De är väktare av jorden och himmelen och deras profetior brukar lyssnas på. Siarna har länge varnat för borrandet efter kraften på havsbottnen som kommer att göra att jorden veckar sig. Borrandet efter kraft kan endast ske på ett fåtal ställen, och energin som utvinns används till energikupolen på havsbottnen.
Siarna har förutsett kupolens och samhällets undergång, men vetenskapsmännen som lever under kupolen på havsbottnen anser att de har studerat jorden tillräckligt för att veta när något sådant kommer att ske. Detta kommer inte att ske på många tusen år ännu enligt dem. De kan inte se faran i borrandet som siarna kan, de har helt enkelt ignorerat varningarna. Det är en av anledningarna till att det enbart finns ett fåtal farkoster som kan transportera endast en människa i taget till ytan. (Vad vi människor inte förstod var att de på detta sätt också kontrollerade oss, men detta har jag insett i efterhand.)
Min mage är stor, bara några dagar tills det är dags att få se mitt barn, jag är lycklig när jag märker en kraftig störning i kupolen. Marken skakar, mullrar och vibrerar. Detta är inte normalt och jag rusar livrädd till laboratoriet där jag också arbetar. Alla är panikslagna och de vetenskapsmän som leder forskningen på mig sätter mig omedelbart i en transportkapsel, och sänder iväg den till ytan medan allting kastas runt inne i laboratoriet. Industrin som upprätthåller kupolen blir också skadad, och kupolen försvinner, havet krossar alla byggnader och dödar alla som finns kvar. Allt är utplånat på bara några minuter. Jag vet inte ifall vetenskapsmännen klarade sig!
Kristallkapseln jag befann mig i spolades så småningom upp på land. Samhället på land var helt bortspolat och krossat av jordbävning och flodvågor. Det fanns inte någonting alls kvar av teknologi, industri, byggnader, absolut allt material var borta. Nästan inga människor hade överlevt. Ett fåtal som fanns kvar hittade mig och tog hand om mig precis när det var dags att föda mitt barn. Det blev en dotter!
Endast ett fåtal människor hade överlevt en förintelse av stora mått. Moder Jord hade sagt ifrån och faktiskt veckat sig som siarna hade förutspått.
Vi som överlevde fick lära oss att leva utan de resurser som funnits tidigare, allting var utplånat, och vi var tvugna att börja jaga och fiska för att få mat. Vi lärde oss att leva med naturen och uppskatta att vara nära den och varandra. Jag lärde mig att känna respekt för alla människor och jorden vi lever på. Jag levde nära min dotter i många år, och älskade henne varenda sekund, lycklig över att ha fått möjligheten att leva med henne. Hennes utseende var mest lik mitt, men vissa drag kunde jag se från vetenskapsmännen, hennes långa smala kropp och vackra ögon som strålade av kärlek mot mig och sina egna barn.
Så slutar mitt minne från tidens slut och början på en ny tid.
Jag kan förstå varför jag är den jag är idag när jag läser igenom vad jag skrivit.
Jag har en djup respekt för alla människor och jorden vi lever på, och kan inte förstå varför vi hela tiden måste kriga med varandra och suga ut Moder Jords resurser. Kanske beror det på denna erfarenhet från en kultur som faktiskt gick under på grund av att respekten för Moder Jord inte fanns kvar längre. Det känns som om vi just nu håller på att upprepa ett gammalt mönster.
Låt oss tillsammans ändra på det!
| 