2010 09 18
Min man och jag bor nära de viltrika skogarna på Österlen, jag älskar varje årstid och njuter lika mycket av att se vildsvinssuggorna ta hand om sina kultingar på sommaren, som att en tidig vårmorgon se stora flockar av kronvilt beta på ängarna utanför vår gård. På våren går kronhindar, kalvar och kronhjortarna (handjuren) tillsammans. På sommaren när de nya kalvarna har fötts, flyttar hindarna några km bort medan handjuren är kvar i skogarna runt Björkeboda.
Denna bild är tagen från vårt sovrumsfönster kl 5 en morgon i Maj.
På vintrarna kommer de flesta djuren och äter på våra foderplatser. Vintern 2009/2010 låg det över 50 cm snö inne i skogarna, det fanns inte mat till djuren. Vintern var svår, och ett tag var vi de enda som matade de vilda djuren. Ibland kan jag bli arg på jägare som slutar mata i skogen när jaktsäsongen är slut.
I början av hösten när det är dags för en ny bruntsperiod drar sig kronhjortarna mot den plats där hindarna håller till under sommaren. Det är dags att locka till sig så många hindar som möjligt. Skogarna vibrerar av deras brölande. Ett urtidsljud som ingen kan gå ifrån oberörd. Jag har spenderat magiska kvällar och nätter med kronhjortarnas bröl, sammetssvart himmel, stjärnorna, månen och kameran som enda sällskap. Det är en gåva att leva så nära naturen som vi gör. Ingen kan vara mer tacksam för det än min man och jag.
I fyra år har jag haft en önskan om att få bilder på Kronhjortarna när de har sin brunstperiod, men det har inte blivit så. När hjortarna har visat sig, har det varit för mörkt för min kamera, eller så har djuren blivit osynliga p g a för lång slutartid.
Jag fick en fin present av min man, ett objektiv till min kamera som släpper in mer ljus, så att jag kan ta snabba bilder även när det blir mörkt.
Denna vecka hade jag bestämt mig för att nu skulle det ske. Jag skulle gå ut i skogen och fotografera. Ganska spänd drog jag på mig kamofalgekläder och tog med mig kameran. Hjortarna är lite "toppade" under brunsen och mycket agressiva mot varandra, dock har vi aldrig hört att de skulle ge sig på människor som kommer för nära.
Nu hade jag bestämt mig, men jag visste inte vart jag skulle köra. Det finns flera ställen där hjortarna håller till. När jag satte mig i bilen bad jag att jag skulle få ett tecken på var jag skulle stanna. När jag hade kört några kilometer såg jag att solen sken extra starkt på en av vägarna där jag vet att flera av hjortarna håller till. Kände mig "vägledd" , sade tack så mycket och svängde in på den vägen. Sen tog jag kameran med mig och gick rakt ut i skogen. Vinden var helt rätt och kronhjortarna var i full gång med sitt brölande. Nu skulle det ske.
När jag kom så långt in i skogen att jag tyckte att en av hjortarna var riktigt nära, kunde jag ändå inte se den. Där jag stod kunde jag höra minst tre hjortar bröla. Länge stod jag och velade, skulle jag ge mig in i det täta granet, eller inte.....jag var feg, och lite rädd måste jag erkänna. Till slut blev jag arg på mig själv, hur kunde jag vara så velig, detta var min chans att få kort på hjortarna.
Insåg att det var lite fånigt att stå vid sidan om, när jag ville vara där allt hände.
Om jag hade smygit innan, så var det inget mot vad jag gjorde nu. Inte ens en liten kvist knäcktes under mina stövlar, jag gick mycket sakta mot den brölande Kronhjorten. Plötsligt fick jag se en liten glimt av en kronhjort mellan träden.
Men det var inte den som höll på att bröla, det var en unghjort som tillsammans med en hind och en kalv stod och tryckte i buskarna. De rusade iväg när jag fortsatte emot dem. Efter en stund kom jag upp på en granbacke, då fick jag höra att jag var mycket nära. Luften vibrerade av hjortens brölande, och jag stannade. Vågade inte gå längre. Insåg att det fick räcka att vara så här nära. Medan jag stod och lyssnade såg jag till slut den brölande hjorten. Han var riktigt maffig, men inte så stor som jag hade trott. Det finns de hjortar som har mycket fler taggar på sina horn. Men jag var så glad och lycklig för att jag hade vågat smyga mig nära. Nu kunde jag försöka få bilder med mig hem, men egentligen spelade det inte någon roll ifall det blev några bilder, jag hade vågat smyga! Plusen var mycket hög, och adrenalinkicken var verklig, hjärtat bankade i bröstet, och mina händer darrade så jag trodde att jag aldrig skulle kunna hålla kameran stilla...........
Granarna stod tätt, och även om jag visste var hjorten fanns, så var det ibland svårt att se den. De kan verkligen göra sig osynliga i skogen.
Plötsligtdyker det upp en utmanare i skogen, och ytterliggare en unghjort kommer in bland granarna där jag står. Nu börjar det bli riktigt spännande.
Utmanare i skogen
Unghjort
De stora hjortarna brakar samman med hornen så det smäller ordentligt i skogen, men kampen avslutas snabbt och den utmanande hjorten springer "hostande" iväg. Ett ganska märkligt ljud.
Unghjorten står fortfarande kvar och är nyfiken, den får syn på mig och står helt stilla bakom en buske.
Nästan osynlig.
När kampen är över börjar kronhjorten att bröla igen och den kommer rakt emot mig där jag står bakom en gran. Jag vågar knappast andas, unghjorten springer iväg för den vill väl inte vara ivägen för den stora hjorten.
Mitt hjärta bankar högt så jag tror att hjorten kan höra det. Just precis då ville jag inte heller vara där.
Trots att jag är rädd, så kan jag inte låta bli att ta kort på hjorten. Så bryts några kvistar en bit bort och hjorten viker av mot ljudet. Det är en hind med en kalv som springer i närheten. Hjorten börjar gå emot mig igen.......förmodligen vill han kolla upp vad jag är för en, trots att vinden ligger rakt emot mig har han förmodligen fått någon vittring som han vill kontrollera.
När han är riktigt nära tar jag ett steg fram från granen och tar kort på honom, mina händer skakar så mycket så det blir inget av de korten. Men han vänder direkt och springer en bit bort, ställer sig och studerar mig medan jag sakta backar därifrån. Jag hade fått mer än vad jag önskat denna kväll, det var dags att gå tillbaka.
