Dagen innan öppningen av den åttonde dimensionsporten, kom denna kanalisering till oss alla.

2010 05 23 kl 09,19

Var hälsad.

När tiden var ung, för eoner sedan, fanns det djup kunskap som gömdes undan med hjälp av nio olika dimensionslås. När insikten kom att platserna där kunskapen fanns skulle förstöras fanns inget annat val än att gömma kunskapen på detta sätt.

Nu har tiden infunnit sig till att öppna de två sista dimensionsportarna. Människornas kunskapsnivå har ökat, och kommer att nå en brytpunkt för total insikt inom kort.

Tiden för öppningen av den åttonde porten är imorgon, det kommer att innebära att all lagrad energi kan förmedlas till Jorden på ett positivt sätt.

Efter portens öppnande kommer energin att börja förmedlas till Jorden den 26 Maj – 30 Maj i olika steg.

Tiden är inne, många har lyssnat Jorden runt och kommer att vara deltagare i något som kan ses som en stor fest för oss alla. En glädjens fest, en ljusets fest, en kärlekens fest, en fest för fred.  Ni kommer att uppleva detta på många olika sätt, var öppna för energin och ta emot den, för den är avsedd till Er alla.

En ny tid kommer att skapas av de som skapar tiden, det kommer att bli en tid av kärlek och närhet. Ni kommer att se varandra som Ni verkligen är. Ni kommer att känna igen Er i varandra och inse hur Ni alla hör samman på själsplan och med Moder Jord.

Ni är alla barn av Universum. Med det som perspektiv, skall alla inse att Ni måste samarbeta för att skapa paradiset på Jorden. Det paradis som Ni alla längtar efter, som vi alla längtar efter.

De är Ni som ska skapa den nya tiden, gör det med insikten att vi alla hör samman. Skapa den nya tiden till att bli ett hållbart samhälle för Er egen del, och för framtidens barns del. En ren hälsosam Moder Jord är en grundläggande utgångspunkt för skapandet, utan henne kan Ni inte leva kvar. Om Ni förstör henne upprepas mönster från vår tids begynnelse, gör inte om våra misstag. Vår önskan är att hjälpa Er att inse att saknaden inom Er är saknaden av tiden Ni levde i paradiset, det paradis som vi en gång förstörde. Nu har Ni möjligheten att skapa paradiset åter.  Använd Er av energin som förmedlas till Er. Ren ny kunskap finns även i denna energi.

Skapa Er nya tid med Moder Jord i centrum, skapa en ren hälsosam natur.

Skapa Er nya tid med kärlek och respekt till Moder Jord och varandra.

Skapa Er nya tid i samförstånd och fred.

Skapa Er nya tid med nyskapande kreativitet och ren energi.

Var generösa mot de som ännu inte ser, de kommer att se.

Ha tålamod med de som inte förstår, de kommer att förstå.

Förlåt de som inte vill arbeta för fred och en ren Jord, en gång kommer de att vilja det.

Vandra i frid,

Tack

2010 06 04 kl 18.47

Det var verkligen höga energier under dagarna 27 – 30 Maj. Jag hade tagit mig ledigt för att kunna vara med på alla fredsmeditationer, och delta i en festival som arrangerades på Österlen. HAMSA festivalen, en oförglömlig upplevelse av kärlek, respekt, olika sorters musik av hög klass, dans, sång, god mat, glädje och många skratt. För mig var det ett härligt sätt att spendera dagarna för fredsmeditationerna.

Sedan ett par dagar har jag känt att jag borde sätta igång med arbetet för att finna ledtrådarna till den nionde dimensionsporten, men jag har varken haft tid eller orkat tidigare. Ska göra ett försök nu, och se ifall jag kan komma någon vart.

Det är dag, och jag står framför grottöppningen och ser ut över djungeln. Som vanligt flyger det ganska stora vita fåglar precis ovanför trädtopparna. Himmelen är blå, och luften känns varm och frisk. Lätta dimmoln svävar ovanför trädtopparna, men de liksom försvinner, och bildas på nytt hela tiden.

Jag vänder mig om, och går in i grottan. Det känns hemtrevligt att komma in hit. Skönt att allt är som det brukar. Elden sprakar stilla, och fällarna ligger på plats runt elden. Jag sätter mig ner och väntar en stund. Får se ifall det är fler än jag som kommer hit idag. En svart panter kommer smygande, och pantermannen slår sig leende ner vid min sida.

- Hej, det var ett tag sedan. Säger han med ett leende.

- Ja, jag ber om ursäkt att jag försvann så snabbt efter öppningen av den åttonde porten, jag var tvungen att se till syrran. Efter det har jag haft för mycket att göra för att ta mig tid att resa hit. Dessutom behövde jag känna mig lite ”ledig”.

- Jag vet att Du behövde gå tillbaka direkt till din syster, ingen av oss hade något att påpeka om den saken. Allt är som det ska. Vi har alla behövt känna oss lediga, och som ”normala” människor.

- Tack, det är ju skönt att veta att det inte bara är jag som har tagit det lugnt några dagar. Vet Du när det är dags att vi ska börja arbeta igen?

- Nej, vi väntar en stund, det kanske är fler som kommer. Vi får ju passa på att arbeta när vi har möjlighet att samlas allihop.

Så kommer en efter en in och sätter sig vid elden. Örnmannen kommer flygande som en vit örn, och sätter sig vid elden. Orm och Drake kommer ringlande och ändrar form så att han kan sitta vid elden. Uggla kommer tyst inflygande och landar med ett glatt hoohooo, så är vi nästan samlade. Vi saknar Namnmannen, rätt var det är så står han i grottöppningen och ser lika skrämmande ut som första gången jag såg honom. Han gillar verkligen att skrämmas, men när han sätter sig vid elden tillsammans med oss skrattar han glatt åt mig.

- När ska Du lära dig att inte bli rädd för mig, frågar han bara, med ögonen fulla av bus.

- Jag får nog träna mig ett tag, för jag är inte så van vid att människor försöker skrämmas för skojs skull, svarar jag lite generat.

Nu är vi alla samlade, en glad stämning finns i grottan, och vi sitter och tittar på varandra lite förväntansfullt.

Så kan jag inte hålla mig, utan frågar ifall vi ska arbeta ikväll.

- Nej, inte ikväll. Vi ska arbeta imorgon fm., säger Orm och Drake. Det passar nog alla ganska bra, då är vi alla utvilade, och kan samla oss lite innan vi arbetar. Det var bra att vi samlades nu ikväll, för då inser vi ju alla att det nu är dags med nästa portöppning. Det är säkert mycket som ska göras innan vi har alla ledtrådar till den. Jag har fått veta att det ska ske ett stort gemensamt arbete vid tiden 17-18 juli, allt ska vara klart till dess.

- Det finns ett globalt arbete som kallas för Conscious Convergense, som ligger just i dessa två dagar, säger jag.

- Just det, dessa dagar ska även vi arbeta, så det borde vara detta namn vi kan använda. Allt vårt arbete skall vara klart före dessa dagar, så att frekvenshöjningen kan förmedlas på ett korrekt sätt, samt för att dimensionernas kompletta fullbordan ska kunna inledas. Nya dimensioner skapas, nya frekvenser skapas, nya toner med kärlek som bas och respekt som grund.

När Orm och Drake talar lyser det inne i grottan i alla regnbågens färger, hela hans aura skiftar i ljusa regnbågsfärger, och han visar oss vackra bilder av framtiden. Bilderna visar Jorden som ett paradis, där vi lever med respekt för Moder Jords natur och varandra. Det är fridfulla bilder utan stress, vi odlar ren mat, producerar med ren energi. När vi transporterar oss och produkter används inte vägar, transporter sker i luften. Det sprids inte några gifter, utan allt sker med syre och vatten som energibas. Vi lever nära naturen, och i städer som ser ut som trädgårdar. Husen är täckta av växter.

När han slutar berätta, och sätter sig ner igen känns det som om det är dags att bege oss hem igen.

Jag ställer mig upp och tackar dem alla för att de kom hit ikväll, jag är mycket glad över att se dem igen. Alla nickar bekräftande, de är också glada. Det är dags att börja arbeta igen.

Så lämnar vi grottan tillsammans, alla försvinner hem till sitt. Jag står en stund utanför grottan och väntar medan jag ser alla ge sig iväg. Pantermannen kommer och ställer sig vid min sida. Ger mig en puff i sidan med sin armbåge, och säger.

- Stick hem med Dig, vi har mycket att göra imorgon. Vila, njut och var lycklig idag.

Jag ler emot honom, och säger - tack detsamma.

Så försöker jag ta mig hem, tar ett par djupa andetag, är lite yr, känner mig en aning otränad på att fokusera, men det funkar. Sitter en stund och tittar på de vackra björkarna utanför fönstret. Det är sommarvärme ute och jag ska gå ut i trädgården och dricka en kopp kaffe med Olle.

Kl 19.51

2010 06 05 kl 08.44

Det är en ljuvlig morgon, har varit uppe sen sextiden. Morgonkaffe i sängen, solen som lyser rakt in i sovrummet. Jag blir pigg som en mört direkt.

Det är dags med arbete, får se vad som händer idag.

Jag sitter redan inne i grottan och ser på de svagt glittrande väggarna, elden sprakar stilla och det är lugnt och tryggt här inne. Namnmannen dyker upp direkt, och sätter sig vid min sida. Han hälsar med ett glatt leende och en nick, jag hälsar som jag brukar med händerna sammanpressade framför mig och bugar trots att jag sitter. De andra kommer in och sätter sig runt elden, vi hälsar på varandra. Alla verkar vara koncentrerade på arbete. Ingen säger något ännu.

Så ställer jag mig upp, och ber de andra att göra samma sak. Berättar för dem att jag är stolt över att arbeta tillsammans med dem, och att jag känner mig trygg i deras sällskap. Idag är det inte någon av oss som vet vart vi ska, så jag ber dem följa med mig till arkivet för att få mer information. Ifall det fungerar som jag tänkt får vi information hur vi ska göra, och vad vi behöver för att göra arbetet korrekt. Alla nickar till godkännande, så ber jag alla att ta varandras händer så att vi blir ett. Dags att resa vidare.

Efter några djupa andetag är vi framme vid arkivet, alla är med. Pantermannen, Orm & Drake, Namnmannen, Uggla, Örn och jag. Platsen där arkivet finns påminner om en vacker slottssal. Väggarna och golv är gjorda av vit blankpolerad marmor, höga pelare står lite varstans, och det finns några stora vita utsirade dubbeldörrar, det är mycket högt till taket. Arkivet lyser som ett ljusblått stort energiklot, det blir vår tur ganska snart att ställa vår fråga.

Vi ställer oss tillsammans framför klotet, och ber att få veta vad vi ska göra för att hjälpa till med öppningen av den nionde dimensionsporten.  Inget händer, det är första gången som jag ställer en fråga i grupp. Vi bestämmer oss istället för att ställa samma fråga var och en av oss, och att vi ska vänta här på varandra innan vi går tillbaka till grottan.

Nu fungerar det på ett bra sätt, var och en ställer sin fråga, blir kopplad till en ljustråd och får sitt svar på detta sätt. Jag väntar till sist. Ställer frågan igen. Vad kan vi göra för att hjälpa till med att öppna den nionde dimensionsporten, och varför ska det göras.

Någon framför mig ler stilla, milda ögon granskar mig. Jag sitter i en ganska stor stol med armstöd. Framför mig sitter olika varelser också de i stora stolar. Det lyser om dem, det finns inget bord mellan oss. De sitter framför mig i en halvcirkel. En av dem lutar sig fram, och sätter sina armbågar på knäna och ser mig rakt in i ögonen. Han påminner om ett lejon i ansiktet, men det kan bero på att han har skägg och hår som en man. Deras kläder är färgglada och ser ut att vara av siden för det skimrar om tyget.

- Vi har kommit för att svara på Dina frågor, säger han som lutar sig framåt.

- Vilka är Ni? Frågar jag

- Vi är de som kommer att kunna hjälpa Er i framtiden för att skapa en ren värld att leva i. Vi kommer från den Galaktiska Unionens Centrum, valda att representera vår världs fredsmäklare. Vi är från den nionde dimensionens centrum, och har arbetat för Jordens uppvaknande under eoner av tid. Nu har äntligen människorna kommit till den gräns där vi kan hjälpa på ett mera naturligt sätt. Vår enda avsikt är att skapa fred i universum. Eftersom Jorden är en av polerna i Universum, är det vår önskan att balansera med kärleksfrekvens.

- Var är vi just nu?

- Vi talar till Dig genom tanke och bildöverföring, vi finns i den nionde dimensionen, Du befinner Dig i arkivet fortfarande.

- Vilken är vår nästa uppgift?

- Du/Ni ska ta Er tillbaka till palatset där kvinnan som vaktar ljusstrålen finns. Hon vet vilket Ert nästa uppdrag är, och i vilken takt ni ska arbeta. Ni har redan en av nycklarna, det är bra.

- Är det något mer vi bör veta innan jag går tillbaka?

- Just nu är detta nog, vi kan mötas här fler gånger ifall Du har fler frågor senare.

- Jag vill veta avsikten med portöppningen.

- Vi har redan gett Dig svaret. Avsikten är att öka kärleksfrekvensen för att balansera Jorden med denna frekvens, helheten är att skapa fred i hela Universum. Detta görs genom att Jordens människor börjar skapa fred med kärlek som bas och grund. Alla dimensioner arbetar för detta, men vi har väntat på att de första åtta dimensionerna skulle öppnas.

- Finns det någon risk i detta arbete för Jorden?

- Nej, vi skyddar. De som söker mörker kan ej längre se Jorden. Ljus och kärlek har tagit över, tiden är inne för ett skifte till fridfullhet och lycka.

När de visar mig bilder på hur skyddet ser ut, känns det som om vårt Universum är skyddat av en regnbågsfärgad såpbubbla, det är precis som om vi är osynliga utifrån. Allt innanför är impregnerat av kärlek och glädje.

Jag känner mig mycket liten, och förstår inte varför de vill ha min/vår hjälp. De läser mina tankar och svarar så här.

- Vi kan inte utföra dessa uppdrag, eftersom vi inte är Jordemänniskor. Det är inte så många som lyssnar, och förstår att arbetet sker på riktigt. Du och de andra i gruppen har insett att detta är på riktigt, och har tilliten till oss. Vår avsikt är ärlig, och ren. Detta har Ni förstått, och vill arbeta tillsammans med oss. Vi kan inte ta bort dimensionslås som är satta av oss själva, det skulle vara ett brott mot vår egen lag. Allt måste ske i takt med att människorna vaknar till rätt medvetandegrad, utan egenvinning och enbart har kärlek och allas bästa som önskan. Ni i gruppen har denna egenskap, därför har vi valt att arbeta tillsammans med Er.

- Helt plötsligt inser jag att det måste vara en ära att få arbeta tillsammans med dem, tilliten ökar och tron med den. Jag känner mig fylld av kärlek ifrån dem, glädjen inom mig kan inte förklaras. Jag förstår på ett djupt plan inom mig att de enbart vill ge Jordens människor all den kärlek och glädje som finns i deras kunskap. Jag bugar mig, och säger att jag ska göra så gott jag kan för att hjälpa till, det går vågor av glädje och kärlek i min kropp. De är också glada för detta samarbete, de visar mig det på detta sätt. Så reser vi oss upp samtidigt, bugar och säger på återseende. Tack.

Jag tar ett par djupa andetag för att komma tillbaka till arkivet igen, det tar en liten stund innan jag kan se de blankpolerade ljusa marmorväggarna. Nästan alla har kommit tillbaka, det är bara Uggla som vi väntar på. När alla är samlade tar vi varandras händer för att ta oss tillbaka till grottan.

Efter bara en liten sekund är vi alla tillbaka runt elden i grottan, öppnar ögonen och ser på varandra, och släpper varandras händer. Jag berättar att vi nästa gång ska tillbaka till kvinnan och templet i Egypten, och om svaren på mina frågor om dimensionsporten.

Uggla berättar att han har varit på besök i en ny dimension. Den som skapats av de första åtta. De som arbetar i denna dimension kommer mycket nära oss numera, och kan ge oss råd inom teknik och forskning som inom kort kommer att ge Jorden helt nya uppfinningar för att utveckla viktiga områden.

Örn Har en gåva med sig ifrån sin resa. Det är en ros, en röd ros. Det är en påminnelse om paradiset säger han. Jag fick den av en munk som väntar på att få uppleva paradiset igen. Han sade att vägen mot paradiset kan vara fylld av taggar och törnen, liksom rosens taggar, men man måste inte sticka sig på dem, bara man är varsam och uppmärksam så får man belöningen i form av blomman när den slår ut. Munken hälsar att han vaktar skrinet fortfarande. Då förstår jag att det är Broder Tothalius som har sänt rosen.

Orm & Drake berättar att vår väg kommer att gå via Egypten och ett nytt palats som finns i en helt annan del av världen. Det verkar vara i Himalaya, inne i ett berg. Vi får se när vi kommer dit.

Pantermannen säger att han vet att allt kommer att gå bra, han har haft ett samtal med min syster, och gett henne mera tålamod och svar på vem hon är.

Namnmannen säger att han kommer att visa henne vem hon är, men idag har han haft viktigare saker för sig. Han har fått vara med om en ceremoni för att skapa den nya världen som vi alla skall vara medlemmar i. En värld fylld av kärlek, respekt och glädje för Jorden och alla som lever på Moder Jord. Han är fortfarande helt fylld av uppgiften att dela med sig av kärlek och glädje till alla, det liksom lyser om honom och han är helt lycklig.

Vi har alla upplevt svar på våra frågor om öppningen av den nionde dimensionsporten. Det tackar vi för innan vi inser att det är dags att avsluta dagens arbete. Innan vi reser tillbaka bestämmer vi oss för att arbeta nästa dags förmiddag. Detta arbete måste prioriteras.

Det är dags att resa tillbaka. Vi säger på återseende och hälsar varandra som vi brukar.

Nu är jag helt slut och måste ut i solen en stund. Nacken knakar och sprakar när jag försöker vrida på huvudet för att se ut genom fönstret.

Dags att gå ut i mina rabatter och rensa ogräs, måla korsvirket, städa i lägenheter och gå ut i mitt vanliga vardagsliv igen. Det är lördag och jag är fri. Skönt!

Kl 10.04

2010 06 06 Kl 10.13

Det är nästan för fint väder för att sitta inne och arbeta, bäst att få detta gjort så att jag kan komma ut och måla så fort som möjligt.

Nu kan jag komma direkt in i grottan utan att vänta på att energin ska höjas eller sänkas. Jag sitter vid elden och ser in i de lugnt flammande lågorna, det sprakar ganska tyst. Väggarna lyser i svagt lilarosa glitter. Det är tryggt och hemtrevligt här. Så kommer de andra in och sätter sig runt elden, vi hälsar lugnt genom att se varandra i ögonen och nicka bekräftande att vi ser varandra. När alla sitter stilla och koncentrerade, frågar jag ifall det finns någon som vill berätta något innan vi reser till Kvinnan i Egypten som vaktar ljusstrålen.

Uggla berättar at han har blivit kontaktad av en kvinna som vill veta vem hon är, men att han skickade henne till Namnmannen. Namnmannen berättar att det inte varit någon hos honom. Hoppas att det inte är något som stör, tänker jag.

Nu är det dags att resa, så jag ber alla resa sig upp när de känner sig redo att följa med, vi tar alla några djupa andetag och håller varandras händer. Så tänker jag oss till plasten i Egypten där ravinen slutar framför hängbron med de två stenstoderna som vaktar bron. Figurerna ser ut som hundar med spetsiga öron, och vi bugar oss för dem för att våga passera. En och en går vi över hängbron. det är bråddjupt under oss och jag tar en snabbtitt ner, men det svindlar för ögonen och jag blir yr när jag gör sådär. Jag går i mitten, sist går Uggla, Pantermannen och Namnmannen. Orm och Drake och Örn är redan på andra sidan. När alla har kommit över bron ser vi den vackra portalen till palatset som är uthugget i sandstensberget. Höga runda stenpelare framför en stor dubbeldörr i snidat trä. Dörren glider upp av sig själv när vi närmar oss, och pojken som kan gå mellan alla världar kommer springande och möter oss. Vi hälsar glatt på honom och ber honom att ta oss till kvinnan som vaktar ljusstrålen. Vi vet fortfarande inte hennes namn. Pojken går före oss och leder oss direkt till hennes stora vackra sal som har en sjö inne i rummet. Kvinnan sitter och väntar på oss i sin höga stenstol, pojken som vaktade skrinet finns vid hennes sida, det ser ut som om de har det bra.

Kvinnan ser leende på oss när vi kommer emot henne, på något sätt vet hon redan varför vi är där. Vi berättar ändå att vi har fått i uppdrag att komma hit för att börja vårt letande efter ledtrådar till öppningen av den nionde dimensionsporten.

Hon nickar sakta, och säger att det är dags att vi också får veta lite mer, men att vi inte kommer att få alla ledtrådar förrän precis innan det är dags. Ni har redan en av nycklarna, nu ska Ni få del av den första ledtråden. Allt är gömt på olika ställen för att det ska vara så säkert som möjligt. Ingen känner till alla ledtrådar eller var nycklarna befinner sig. Det blir Er uppgift att samla in dem. Det är bra att Ni är tillsammans, då är Ni starka. Er samlade kraft räcker för att genomföra uppgiften, var alltid samlade när Ni arbetar. Då är Ni i balans och trygga utan rädsla, Ni stöttar varandra på olika sätt. Börja med att sätta Er runt ljusstrålen, så ska Ni få veta det jag känner till.

Vi går mot rummet där ljusstrålen finns och sätter oss på stengolvet i en cirkel runt ljuset. Det kommer in ett ljus högt uppifrån taket, och strålar ner i ett hål i golvet där vi sitter. När dammkorn dras in i ljuset så försvinner det. Inne i ljuset finns alla regnbågens färger, det strålar en stark energi från ljuset. Vi går alla upp i frekvens och jag blir redan yr när vi sitter runt ljusstrålen. Kvinnan börjar berätta.

- När tiden var ung, för eoner sedan blev vi medvetna om att tiden skulle börja ge sig mot mörker. Paradisets oskuld och frihet skulle försvinna, och vi blev varnade att inte låta kunskapen användas till fel ändamål. Vi valde att sätta olika lås mellan dimensionerna för att människornas kunskapsnivå skulle ske i deras egen takt, och inte kunna påverkas av mörker utifrån. Tillräckligt mycket skapar de själv. Människorna har nu kommit till brytpunkten där de inser vikten av förändring mot ljus och ren kärlek utan egenvinning. Denna respekt måste infinna sig för att vi ska kunna öppna portarna fullt ut. Den nionde porten är den sista på ett tag ännu, det finns flera, men de skall nog inte öppnas i Er tid. Jag känner till totalt tretton, vi får se hur snabbt tiden kan leda Er människor genom ljuset och in i ren kärlek. Många av Er har redan vaknat. Min ledtråd till Er är att finna ett glas vatten, detta glas ska Ni ge till den som sitter inlåst tillsammans med en nyckel. När Ni ser att han har ändrat form skall Ni låsa upp hans fängelse med denna nyckel. Ta honom med Er hit igen. Ge Er iväg nu.

Vi tar varandras händer tar några djupa andetag, och jag tänker på att finna ett glas rent vatten, och någon som sitter inlåst med en nyckel. Jag har nyckeln till fängelset i min hand, vi befinner oss inne i ljusstrålen, och landar i något som känns som torr öken. Det är kalt, sand och berg runtomkring, dag, inga träd, vi är alla tillsammans. Ser inga växter, men ganska stora ödlor som ser ut som dinosaurer på håll. Vi följer en stig som går mot bergen, det är torrt och jag förstår inte hur vi ska kunna finna ett glas vatten här. Efter en stund kommer vi fram till en grotta, ett svagt jämrande hörs därinne, en träpall med ett glas friskt vatten står en meter framför ett järngaller. Därinne sitter en varelse och jämrar sig. Vi frågar vem han är och varför han sitter där, har han en nyckel, och vill han komma ut och dricka vattnet från glaset?

Rödsprängda ögon ser bedjande på oss, och en hand sträcks mot vattenglaset. Han berättar att det är av fri vilja som han blev inlåst att vakta nyckeln, en del till låset av den nionde dimensionsporten. Han tar fram en kedja som han har runt halsen, i den sitter en liten pyramid, med lika stora sidor. Den glittrar svagt av någon ädelsten troligtvis diamanter. Han skruvar på pyramiden så att toppen försvinner och visar att det finns en vätska inne i pyramiden. Innehållet är viktigt, säger han. Han hänger kedjan med pyramiden runt min hals, och ber att få glaset med vattnet. Vi öppnar dörren till fängelset, och ger honom glaset med vatten. Mannen dricker sakta och njutningsfullt, ganska snart ser han helt fräsch och återställd ut. Hur länge har han suttit därinne utan vatten eller något att dricka?

Han svarar utan att vi frågar, Jag vet inte hur länge jag har suttit här, tiden är annorlunda här, min själ har kunnat vandra på vissa platser, men jag har ändå varit bunden till mitt löfte att vakta nyckeln, därför har jag inte lämnat platsen helt. Nu kan vi gå tillbaka. Om något händer mig, har Ni nyckeln och vet att det finns en vätska inuti som är viktig.

Vi är sju som skall tillbaka, och jag ber honom ta våra händer för att resa tillbaka till kvinnan vid ljusstrålen.

När vi alla är samlade runt ljusstrålen tar mannen genast ett steg bort till kvinnan och faller på knä framför henne och kysser hennes händer.

- Äntligen kan vi leva tillsammans i ren kärlek säger han och tårarna rinner på alla våra kinder. Den lycka som sprids i rummet är helt otrolig. Vi visste inte om att det var hennes man som vaktade en del av låset till nionde dimensionen. Det går vågor av deras kärlek och lycka genom oss alla, det går inte att ta miste om denna stunds rena kärlek. Trots att kvinnan måste ha längtat efter sin man otroligt och oändligt mycket, valde hon att inte berätta något för oss tidigare. Förmodligen för att inte ge oss någon press. Allt genomfördes enkelt och tryggt.

 Vi ska genast bege oss tillbaka, eftersom vi har insett var pyramiden med dess innehåll ska förvaras.

Vi bugar oss för mannen och kvinnan och de båda pojkarna medan vi tar varandras händer för att ta oss tillbaka till grottan och elden.

Det tar en stund för mig att se alla samlade runt elden. Pantermannen nickar, Örn nickar, Namnmannen nickar, Uggla nickar och sist Orm och Drake. Nu ser vi varandra, och jag ber dem vänta på mig medan jag lämnar halsbandet med pyramiden i samma skrin som korset ligger i.

Jag beger mig till platsen där pyramiderna möts i två olika dimensioner, en bit ifrån där spetsarna går samman en uppifrån och en nerifrån finns en öppning där jag kommer in i en korridor. Efter en stund ser jag bordet till vänster, på bordet står skrinet som har triangeln med det allseende ögat på locket. Jag öppnar skrinet och ser korset ligga där, nu lägger jag halsbandet med den lilla pyramiden vid sidan om korset. Pyramiden är mindre än korset, det glittrar av diamanterna som nästan täcker alla sidor på de liksidiga trianglarna som pyramiden bildar. Stänger locket, och vänder för att gå ut. En röst hörs åter igen, nästan som från högtalare, lite metalliskt. Detta steg var ett enkelt steg, nästa blir lite svårare.

- Tack, säger jag, vi ska vara mer tränade och fokuserade då.

Väl tillbaka runt elden inser jag att vi inte vet var nästa ledtråd skall finnas, men att det var någon av oss som hade fått veta att en del av uppdraget skulle vara i Himalaya.

- När skall vi ses igen, frågar någon. Jag är fortfarande ganska snurrig och ofokuserad, så jag kan knappt tänka just nu.

Pantermannen tar tag i mig, och ger mig en knuff och säger till mig att bege mig hem genast, de kommer att visa mig när det är dags att arbeta igen, vi vet hur Du ska förstå, säger han bara, Du vet när det är dags. Det har Du ju förstått hela tiden. Gå nu.

Så tar jag en sista titt på alla de andra, bugar och pressar mina händer samman. Dags att bege mig hem och måla korsvirket. Helt snurrig i huvudet, det tog lite för mycket på mig idag, och tror att jag är något otränad på att fokusera. Måste försöka skärpa till mig och inte slarva med träningen. Master Singh skulle nog tjata på mig ifall han hade mött mig nu tänker jag med ett snett leende.

Efter en stund hör jag hur Olle har traktorn igång, solen har gått i moln. Maskrosorna ute på vallen är inte gula längre utan de är fulla av fröparasoll som kommer att spridas med första bästa vindpust. Tänk om det hade varit lika enkelt att sprida frön av kärlek och respekt.

Kl 11. 49

2010 06 13 Kl 08,15

Äntligen har jag en stund över, alla ”måste grejor” är fixade och jag känner att det har varit dags länge. Rastlösheten inom mig tyder på det, men jag har inte haft möjlighet.

Efter bara en liten stund är jag på plats runt elden inne i grottan. Alla är redan samlade och väntar på mig. Jag bugar och hälsar dem alla, de nickar till bekräftelse och hälsning. De ser mig, skönt. Vi sitter en stund tysta och koncentrerar oss, jag inser att det är Himalaya som dagens arbete kommer att ske i, för jag ser redan ett djur som påminner om en Jak.

Så reser jag mig upp, frågar de andra ifall de har något att säga innan vi sätter igång med arbetet. Alla är redo att arbeta direkt, det är dags.

Vi tar varandras händer, och jag ber att får komma till den plats där nästa ledtråd för öppningen av den nionde dimensionsporten ska visas för oss.

Vi befinner oss på ängen vid sjön som jag tidigare har kommit till när jag tränade med Master Singh. När jag tänker på honom så visar han sig direkt. Jag hälsar honom som jag brukar, och han bugar sig för mig också. Han ser precis ut som vanligt, i hellång kornblå sidenrock med vackra brodyrer, svarta sidenbyxor, smal, långt gråsvart hår som idag är flätat i en lång fläta som hänger på ryggen.

- God morgon, ska Du också hjälpa oss idag?

- Nej, men Du har inte hunnit med vad Du skulle denna vecka, så jag kommer att ge dig mera information nu.

- Tack, det var ju vänligt.

Vi sätter oss i en ring, och lyssnar till vad Master Singh berättar.

- Nu ska Ni först bege Er till södra foten av Tibets heliga berg Kailash, där kommer Ni att mötas av någon som skall hjälpa Er vidare. Därefter kommer Ni att få all hjälp som behövs för att hitta rätt.

Vi tackar Master Singh genom att buga, när han har lämnat oss sätter jag mig vid sjön och ser ner i den mörka ytan. Jag ber de andra ta tag i mina händer så att vi kan resa tillsammans. Jag ser det heliga berget Kailash och ber att vi ska komma till dess södra fot. När vi alla är framme så känner jag att vi måste vara mycket högt uppe i frekvens eller höjd redan. Det är redan ganska svårt att andas. Berget är otroligt vackert i det ljus som vi ser det i, det ser ut som rödrosaorange, så det måste vara gryning eller solnedgång. Marken är kal, det finns inte så mycket växter, lågt gräs och låga fetbladiga blommor. Det är nog sommar här trots att det är ganska kallt här uppe.

En svart Jak kommer vandrande emot oss, jag trodde att djuren var större än de är. Denna är lite minde än en vanlig svensk ko. Just nu är det inte någon som är tillsammans med denna Jak, men den stannar framför oss, och det verkar som om vi ska följa med när den går vidare upp för en smal stig. Vi kommer efter en stund fram till en grotta vars smala ingång är dold av taggiga buskar. Vi följer Jaken in i grottan, som är riktigt stor.

Jaken omvandlas till en leende munk, han hälsar oss på samma sätt som Master Singh har lärt mig. Han bugar sig lätt med händerna sammanpressade framför sig, ser oss alla rakt in i ögonen och ger oss var och en känsla av evig kärlek och lycka. Det har jag inte varit med om tidigare, det måste vara en högt utbildad ande som kan göra sådär. Vi ler tillbaka och jag försöker ge honom lika mycket kärlek och lycka tillbaka. Han nickar och skrattar högt av uppskattning. Så tecknar han till oss att sätta oss i en ring och hålla i varandras händer, för han vill visa oss något. Han tar ett steg in i ringen och koppar in sig på oss alla samtidigt. Vi är alla ett direkt, han blir en kanal uppåt som visar oss bilder på ett sätt som jag enbart kan beskriva som hologram.

Snöklädda bergstoppar, blå himmel, fåglar som flyger, ser ut som våra vita duvor, han kallar dem änglar, vi är duvorna som flyger in mot ett av bergen, det är här. Grottan som vi befinner oss i är en tidport eller en sorts illusion av en grotta. Om vi går rakt igenom väggen kommer vi att kunna gå in i ett land som är skapat med kärlek och lycka. Han kallar det Chang – ri - la, tror jag. Det hörs som han säger så.

När munken är klar med bildvisningen, går vi tillsammans genom grottväggen. Den är ganska tjock och det tar en stund att komma igenom. När vi har kommit ut på andra sidan står vi barfota på en grön äng, japanska körsbärsträd blommar lite här och var, det ser ut att vara en hel del människor här. Husen ser ut som låga vackra kinesiska trähus. Blommor och fåglar precis överallt, färgerna sprakar, det är en frid och en tystnad som inte går att beskriva. Enbart vinden och fåglarnas kvitter hörs.

Vi går inne i en liten vacker by. Husen är låga och vackert byggda, Det känns som om vi går barfota på en väg med mjuka varma kullerstenar. Vi kommer fram till ett litet torg, där finns något som ser ut som en brunn, uppmurad av lite större stenar, vackra träd och blommor finns överallt. Fjärliar och små fåglar i mängder av olika slag och färger. Det är så vackert så jag vet inte vad jag ska beskriva. Känslan är ren kärlek, lycka och frid. Munken går fram till ett litet hus vid torget och knackar på dörren. En annan munk kommer ut och hälsar på oss, vi hälsar tillbaka. Han ser glad och vänlig ut, berättar för oss att han litar på att det är rätt personer som kommer. Annars hade vi inte kommit igenom grottväggen. Han berättar för oss att illusionen om mörkrets makter, rädsla och allt som hör dit, inte kan komma igenom grottväggen. Det är en barriär av skydd. När vi lyssnar till honom och hör orden mörker och rädsla, börjar mina ögon tappa fokus och jag kan inte längre se och känna.

Munken ser detta och knäpper med fingrarna för att jag ska få tillbaka fokus på det vi är inne i. Ren kärlek och lycka. Jag bugar och tackar honom, han ler vänligt emot mig.

Vi sitter alla samlade runt ett lågt bord. De båda munkarna berättar en historia för oss.

När tiden var ung, när vi alla insåg att mörker och rädsla skulle få fotfäste i paradiset, gömdes nycklar och ledtrådar undan. Nycklarna gömdes för att inte mörkrets makter skulle få möjlighet att komma nära Jorden. Människorna skulle själva få utvecklas i egen vilja och emot det som de själva valde. Sammanlagt finns det tretton dimensioner och portaler däremellan, det är till portalerna som nycklarna leder.

Ledtrådarna till nycklarna skapades för att vi visste att det någon gång i tiden skulle ske en vändning mot ljus och kärlek, denna tid är nu. Början av denna tid är nu, det är dags att öppna den nionde dimensionsporten för att människorna ska kunna få del av kunskapen därifrån.

Det är enbart människor av kött och blod som kan öppna dessa portar. Dessutom kan de inte göra det för egenvinning eller av andra orsaker än att skapa fred och frihet på Jorden och i Universum.  Ni är utvalda att utföra detta arbete, Ni valde att födas till Jorden för att utföra detta arbete. Ni kommer att finna kunskapen Ni behöver för att utföra allt i den takt som behövs, var trygga i den vetskapen.

När han har talat räcker han fram något som ser ut som en liten bönerulle, den är cylinderformad, ca 30 cm lång, 5-6 cm bred. I ändarna finns det konformade utsmyckade toppar. Det ser ut som en skrift på topparna, men jag kan inte läsa symbolerna. Det är i någon gul lätt metall, det går at skruva av ena toppen. Det sitter tofsar i rött siden på varje topp. Munken skruvar av den ena toppen, en stav följer med toppen och runt staven är någon slags papper lindat ganska hårt. Pappret är förvånansvärt vitt, eftersom det ser ut att vara en gammal bönerulle, så borde pappret vara gult, men det ser vitt ut. En svart sten ramlar också ut ur behållaren. Munken vecklar ut pappret men det är helt tomt från tecken eller bilder, ingen av oss ser något, enbart vitt papper. Munken ler, och överlämnar rullen till Uggla. Uggla håller i rullen och börjar läsa vad som står.

Du skall inga andra gudar hava jämte kärleken.

Du skall älska din nästa som du älskar Dig själv och dig själv som din nästa.

Du skall älska Jorden Du vandrar på, behandla henne med kärlek och respekt.

Må kärlek och lycka följa din väg.

Uggla lämnar rullen till Orm & Drake, som läser vad som står.

Du skall läka Din nästa med kärlek, så läker Du dig själv. Läk dig själv med kärlek så läker Du din nästa.

Du skall förlåta din nästa, så förlåter Du dig själv. Förlåt Dig själv, så förlåter Du din nästa.

Skapa med glädje och lev i och med glädje all tid.

Må kärlek, glädje och lycka finnas all tid.

När jag hör orden är det som om min själ har skapat orden, men jag vet att det inte är så, jag bara känner igen orden på något sätt. Det är precis som om orden har fått en cirkel. Cirkeln är sluten, vi har kommit tillbaka för att hjälpa till att skapa fred och öppna portarna mellan dimensionerna för att skapa kärlek, fred, lycka och glädje till hela mänskligheten. Någon stans inom mig vet jag att det är så, hur det är så vet jag inte, men det måste jag inte förstå.

Jag berättar för de andra hur jag känner det när jag hör orden läsas, och frågar de andra ifall de känner samma sak. De nickar bekräftande. Cirkeln är sluten, vi är på rätt väg.

De båda munkarna ser på oss, och ber oss följa med på en kort vandring. Vi går i högt grönt gräs mot ett av bergen i närheten. När vi kommer fram till berget sätter sig båda munkarna på knä och ber en bön, vi gör samma sak. Jag ber att allt ska gå bra, och att vi ska kunna ge kärlek, fred, lycka och glädje till alla människor i universum i alla dimensioner.

Jag tar Pantermannens hand och håller den för att känna mig lite grundad. Börjar tappa fokus, och inser att jag måste skärpa till mig. Det verkar vara mera kvar.

Munkarna ställer sig upp och tar ett steg rakt in i berget och försvinner!

Jag känner mig förvirrad, och undrar ifall vi ska följa efter men de sade inte att vi skulle göra det, så vi väntar kvar. Helt otroligt, de bara gick rakt in i berget, kan inte låta bli att gå fram och känna på den stenhårda skrovliga ytan. Det finns inte någon dörr bara berg.

Efter en liten stund kommer båda munkarna ut ur berget, fast en bit vid sidan om där de gick in.

Nu är jag helt fokuserad igen, det där var något som jag inte ens hade kunna tänka mig till.

Munkarna bugar sig och hälsar på oss igen. De säger att det är dags för oss att resa tillbaka, och att vi är välkomna tillbaka ifall vi behöver svar på frågor. Ta bönerullen och den svarta stenen med Er, den kommer ifrån det heliga berget och kommer att ge Er den kraft som behövs för att hjälpa till att öppna den nionde porten. Texten i bönerullen kan ändra sig för den som läser, det beror på vem det är som läser. Den skall hjälpa Er att öppna porten med kärlek och lycka som grund.

- Gå tillbaka nu, säger båda munkarna samtidigt.

Jag frågar ifall det är möjligt att resa direkt utan att gå genom bergväggar mm. De rycker på axlarna, och säger att vi måste prova vår väg själv.

Så frågar jag de andra ifall de kan tänka sig att prova att resa direkt tillbaka till ”vår grotta”, de nickar och samtidigt som vi ställer oss i en ring för att resa hem, bugar vi och hälsar farväl till munkarna som båda skrattar och vinkar glatt till oss.

Dags att resa tillbaka, det är inte enkelt att vilja lämna denna underbart sköna plats, så det tar en stund innan jag kan känna vår grotta och lägerelden som lugnt sprakar. En efter en dyker upp, Orm och Drake håller i bönerullen med stenen inuti. Uggla nickar lite frånvarande, Namnmannen ser också lite sliten ut, Pantermannen är nog den som ser mest normal ut, Örn sitter och ser ut att vara i en annan värld fortfarande. Pantermannen ger honom en lätt knuff i sidan så att han tappar fokus och inser att det är dags att resa tillbaka fullt ut. Nu är alla tillbaka, och jag inser att en resa till idag måste göras. Bönerullen och stenen ska till den plats där alla andra saker väntar på att arbetet ska fullbordas.

Jag ber de andra vänta på mig medan jag tar mig till den plats där pyramiderna möts i två olika dimensioner, en uppifrån och en nerifrån. En dörr öppnas till mig när jag närmar mig, och det är enkelt att finna bordet till vänster i korridoren som jag kommit in i. På bordet står skrinet med det allseende ögat, när jag öppnar det ligger den lilla glänsande pyramiden och korset vid sidan om varandra. Bönerullen är för stor för att också få plats i skrinet, så jag lägger den till vänster om skrinet, den svarta stenen finns inuti bönerullen. Så nu var det klart. Vänder mig om för att gå tillbaka och ut när jag ser en varelse en bit ifrån mig. Jag blir först lite skraj, för jag har aldrig sett någon här tidigare, blir osäker på ifall jag har blivit förföljd. Varelsen sätter ett knä i marken och böjer sitt huvud. Han håller en ganska hög stav med en böjd utsirad klyka i handen. Det ser ut som en egyptisk gammaldags vakt. Han har en mask för ansiktet som ser ut som en hund med spetsiga öron. Hans sätt att hälsa på mig får mig att känna mig trygg, och inse att han är en av dem som vaktar skrinet och öppningen i pyramidens dimensionsport. Detta är en säker plats. Jag bugar och hälsar på vakten, men går ganska snabbt förbi, för jag måste tillbaka NU.

Så är jag tillbaka vid elden i grottan, nu är allt lugnt och tryggt igen. Örn frågar ifall någon har fått veta var och när nästa uppdrag ska ske. Ingen har fått någon mer information. Jag känner att det nog är via sjön som vi kan ta oss till nästa uppdrag, min själ brukar kunna känna det där. Jag berättar detta, de andra nickar bekräftande till att det är OK. Så var nästa fråga när? Som vanligt har jag ingen aning om när jag kan, men ber dem ha tålamod med mig. Jag ska försöka så snart jag kan, men tror inte att det blir före torsdag kommande vecka.

Dags att ta oss tillbaka till våra ”normala” dimensioner, ibland undrar jag vilket som är det normala. Denna gång var det inte enkelt att komma tillbaka till grottan eftersom det var en så skön plats vi befann oss på, undrar vad det nu var han kallade det. Kommer inte ihåg, nu måste jag tillbaka. Tar farväl av de andra genom att buga mig, samtidigt tar jag några djupa andetag och försöker släppa taget om grottan, elden och de andra. Vrider på huvudet, nacken knakar och sprakar, öppnar ögonen och ser ut genom fönstret. Det är en mulen blåsig junidag. Jag längtar efter en ljummig bris och solsken! Nu ska jag ta en dusch, och gå ut en sväng med hundarna i naturen, för jag känner mig fortfarande lite för hög för att vara normal. Duschen får vänta tills jag är tillbaka.

Kl. 10,21 Oj, det tog mer än två timmar idag! Måste läsa igenom, just nu har jag ingen aning om vad vi har gjort, lite konstigt är det minsann.

Kl 18,38 samma dag.

När jag läser igenom den senaste ”resan” för säkert tredje gången kommer jag på vad det är som känns märkligt. Det känns som om vi missade något pga. av att jag blev ofokuserad. Nästa gång måste vi ta oss tillbaka till munkarna för att fråga dem vad vi missade. Något som fanns inne i berget som de gick rakt in i.

2010 06 14 Kl 18.28

Det är lika bra att försöka ta reda på vad jag/vi missade vid besöket hos munkarna. Jag funderar hela tiden på det, så för att kunna släppa det måste jag försöka ta reda på vad jag missade. I gårkväll kopplade vi av med en DVD, det var en äventyrsfilm som utspelade sig i Kina och i Himalaya, när de började prata om en gömd plats som kallas för Shangrila satte jag mig spikrakt upp i soffan och lyssnade. Är det något som jag har hört i en film eller? Trots att jag aldrig har läst något om myten om Shangrila, så finns ändå något inom mig som känner till det. Kan det vara från någon film? Vet inte alls, men handlingen var definitivt inte samma som den vi upplevde igår.

Får se ifall de andra också har möjlighet att arbeta ikväll, annars får jag göra något själv.

Grottan känns som vanligt trygg och välkomnande, elden sprakar sakta och det sitter redan någon där och väntar på mig. Det är Namnmannen som är här, han sitter och blundar, och så spärrar han upp ögonen så han ser sådär farlig ut igen. När han ser att jag blir rädd för honom skrattar han så att han håller på att ramla omkull.

- När ska du lära Dig att inte bli rädd för mig?

- Håller ju på att träna mig på att inte bli rädd för dig, svarar jag med ett fnitter. Kan inte hålla mig för skratt när han har så kul åt mig. Tror Du att det kommer fler i kväll?

- Vi väntar en stund, svarar Namnmannen, det är nog fler än vi som känner att vi missade något.

- Det kanske vi inte gjorde, men det känns bäst att gå tillbaka och fråga munkarna. De insåg nog att vi alla var ganska slut, det var en lång resa vi gjorde.

- Ja, det är svårt att sätta gränser när vi arbetar.

En efter en dyker de andra upp, ganska snart är vi sex stycken som sitter runt elden i grottan.

Jag frågar ifall alla har samma känsla som Namnmannen och mig av att vi missade något hos munkarna igår. Eller var det någon som förstod varför de gick in i berget innan vi reste tillbaka. Alla har samma känsla av att vi har missat något, ingen vet varför munkarna gick in i berget.

- OK, då tar vi reda på det nu, är alla med på det?

Alla nickar och ser koncentrerade ut. Vi reser oss upp och tar varandras händer för att resa. Jag ber att vi skall få komma till grottan i det heliga berget Kailash i Tibet, där munken ledde oss rakt igenom berget.

Efter en stund kan jag se att vi har färdats till grottan i berget Kailash, munken som kan förvandla sig till en Jak sitter och tittar på oss.

Örn reser sig och förklarar varför vi redan är tillbaka. Det känns som vi missade något viktigt, är det mer som vi ska veta härifrån?

Munken sitter och studerar oss noga, han utstrålar ren kärlek och det är skönt att vara i hans närhet. Efter en stund börjar han prata med oss.

- Ni är inte redo ännu, det finns kunskap som var och en av Er måste finna på egen hand. Ni arbetar bäst i grupp, men Er egen kunskap kan bara finnas genom eget arbete och träning. Lyssna noga nu. Ni skall nu bege Er hemåt, innan helgen har kommit skall var och en av Er ha genomgått en transformation till något mera än det Ni är idag. Finn Era läxor, och träna på dem, använd hela Er nuvarande kunskap för att finna. Hjälp gärna varandra, Ni har alla olika gåvor som kan hjälpa. På återseende.

Så förvandlar han sig till den svarta Jaken och lämnar oss i grottan.

Vi sitter i en ring och ser lite besviket på varandra, men inser att munken självklart har rätt. Vi måste lära oss något mer och träna på detta. Vi måste hjälpas åt med detta så gott vi kan, och jag frågar de andra ifall det finns något som de vill att jag ska hjälpa dem med.

- Ja, Du får gärna visa mig vägen till arkivet, så att jag kan ställa mina frågor där. De andra nickar. Tydligen är det inte så vanligt att känna till denna plats. Platsen var otänkbar för mig innan jag hamnade där i en annan resa för ganska länge sedan nu. Numera har arkivet blivit mitt självklara val när jag har frågor utan svar. Arkivet svarar genom att koppla in sig på min själ, och låta min själ finna svaret så att jag kan förstå.

- Ska vi resa dit tillsammans nu? Vi har ju tid, vi kan fråga arkivet vad det är vi skall lära oss för att transformeras. Vill Ni det? Orkar Ni det?

- Ja, nu är vi redan här, säger Uggla, det är lika bra att börja så snabbt som möjligt. Men jag vill tillbaka till vår grotta först.

Alla nickar instämmande, de vill också tillbaka till vår hemtrevliga grotta och elden som sprakar stilla. Så vi tar varandras händer och efter bara en liten stund kan jag känna värmen från elden, och se grottväggens lilarosa glitter. Alla är tillbaka, vi ser varandra in i ögonen för att se ifall allt är OK.  Vi nickar till bekräftelse på att allt är bra.

Så frågar jag dem igen ifall de orkar med en resa till Arkivet för att få veta vilken kunskap de skall finna för att kunna transformeras till något mera. Alla nickar, det är dags.

- Egentligen kommer jag inte ihåg hur jag första gången kom till Arkivet, Ni har alla varit med mig där och upplevt platsen. För mig är det tanken som gör att jag reser dit jag vill med min själ. När jag skapar bilden inom mig reser jag dit, när jag väl är där kommer detaljerna. Ni kommer ihåg platsen för arkivet, den finns i en annan dimension, salen där arkivet är placerat ser ut som en slottssal, högt i tak, vit blankpolerad marmor på golv och väggar, högt till taket, flera höga utsnidade vita dubbeldörrar. Det brukar vara ganska många själar som väntar på sin tur att få svar på frågor, så man får vänta på sin tur. Arkivet är placerat till vänster i början av salen. Själva arkivet är en ganska stor ljusblå lysande energiboll. När man ställer en fråga till arkivet kopplas man till en energitråd och får svar på sin fråga genom denna energitråd.

Prova och se ifall Ni kan skapa bilden av arkivet inom Er igen, Ni har redan varit där, så det bör inte vara något problem. Jag stannar här tills jag ser att Ni alla har kommit rätt.

Det tar inte lång tid för någon av dem att hitta rätt, nu skall bara jag också dit.

Några djupa andetag, så ser jag Uggla, Pantermannen, Örn, Namnmannen och Orm & Drake. Skönt, jag lyckades leda dem rätt. Någon har skapat stora tavlor på marmorväggarna denna gång, det har jag inte sett tidigare. Vi går tillsammans bort mot arkivet som svävar en bit ifrån golvet. Det finns flera i rummet, men vi är tydligen de enda som har några frågor just nu. Vem vill börja? Vi kan väl vänta på varandra här igen, liksom vi gjorde förra gången. Det känns tryggast så. Jag går sist, för jag vill se att alla får en tråd kopplat till sig. Vi ställer samma fråga allihop: Vilken kunskap ska jag finna för att transformeras till något mer än det jag är idag? Efter bara en liten stund är det min tur att ställa frågan.

Genast sträcks en ljusblå lysande tråd emot min hand, det är dags att få svar.

Jag går ensam på en ganska tom äng, det är öde runt mig. Jag känner mig som en ung, lång, smal kvinna med långt vackert ljusgult hår. Det är nästan en älvakänsla med henne, skir och spröd. Hon hör inte hemma bland allt bråte som ligger runtomkring, det ser stökigt ut, känslan som hon har inom sig är ren förtvivlan, ren förtvivlan? Jag/hon är förmodligen döende, eller redan död. Världen är helt söndersmulad. Varför?

Backa tiden.

Klang av kristall, toner som sjunger från gröna, röda, rosa och genomskinliga kristaller. De sjunger för att de har fått en viss frekvens. Känner mig yr, frekvensen är hög, för hög av någon anledning. Frekvensen styrs av de som arbetar med kristallerna. Arbetet måste ske i ren kärlek för att frekvensen skall ligga på rätt ton.

Vi arbetar i något som ser ut att vara en energiskapande process, minsta diss harmoni i kristallernas klang kan orsaka total förstörelse. Ett helt samhälle är beroende av kraften som skapas av kristallsångsenergin.

Jag ser någon med ilska och hat i sina ögon vrida en rosa cirkelformad slipad kristall ett kvarts varv till höger. Denna någon har svart långt hår, smal, svartklädd, långa läskiga fingrar. Någon har kommit in från en annan dimension för att förstöra frekvensen. Det är inte någon som arbetar med kristallerna som har orsakat frekvensändringen, utan det är någon som har lyckats komma in från någon annan dimension för att förstöra och skapa kaos.

Kristallerna börjar sjunga falskt och vi kan inte finna vad som orsakar frekvensändringen. Alla som arbetar med kristallerna försöker att inte bli stressade av det som sker, utan behålla sina kärleksfrekvenser för att inte skapa mer diss harmoni. Dock blir tonerna mer och mer skärande, och till slut kan vi inte hålla våra egna frekvenser utan blir påverkade av tonernas falska skärande läte. Hela anläggningen kollapsar, hela samhället bryts isär, all kunskap som finns lagrad i kristallerna splittras i miljoner bitar. Dock kan alla kristaller minnas allt som de en gång blev programmerade att veta. Mycket kunskap finns i kristaller runt om i världen. Kristaller som har spritts från detta en gång mycket högt civiliserade samhälle.

Vi som arbetade i anläggningen trodde att vi hade orsakat kollapsen av energin, och därmed förstörelsen av det paradis som vi levde i. Ett samhälle som hade kärlek och respekt som grundtanke i allt. Kärlek för varandra och för Moder Jord. Såren i våra själar är inte läkta hos någon ännu, vi måste lära oss att förstå att det inte var vi som orsakade kollapsen, vi kunde inte finna orsaken till den. Nu när jag blir visad att den rosa kristallen blev ändrad, något som inte ens går att tänka för en som har arbetat med kristallerna. Det gör man bara inte utan vidare. När jag blir visad att det inte var mitt eller vårt fel, är det som om jag någon stans inom mig kan släppa en tung last.

Vi måste lära oss att förlåta oss själva och även den som lyckades komma in och ändra frekvensen. Vi måste släppa skuldkänslor och sorg. Inget av detta kan leda oss vidare. Vi måste läka våra själar genom att inse att de inte var vi som orsakade kollapsen. Det har vi hela tiden trott, vi måste förlåta oss själva och den som orsakade katastrofen.

 Nu är det dags att bygga och skapa ett nytt paradis tillsammans. Använd Er av Er kristallkunskap och symetriska former för att finna Er kunskap.

Informationen från arkivet slutar när jag inte längre kan fokusera. Jag är tillbaka i salen, de andra väntar på mig, och ser lite oroliga ut när de tittar på mig. Jag säger att jag är OK, vi tar varandras händer och reser direkt till grottan. Alla är med, det är bara jag som är lite snurrig fortfarande. Vad katten var det som hände egentligen.

- Vi kan ta genomgången av vad vi skall lära oss nästa gång, var och en kan träna på sitt tills vi träffas. Just nu är vi nog alla ganska slitna. Dags att resa hem nu, säger Pantermannen och ger mig en knuff i sidan. Jädrar vad jag är snurrig, kan inte tänka riktigt klart. Kristaller, toner, kaos och förtvivlan. Usch jag måste hem NU. Jag bugar för att säga farväl, men de andra har redan stuckit, jag har inte märkt det. Dags att hitta hem.

När jag väl kan tänka några vettiga tankar, så inser jag att solen står lågt på himmelen, vinden har mojnat och klockan är 21.17, nästan tre timmar har jag varit ”borta”, inte konstigt att jag känner mig snurrig.

Syrran ringde mitt i alltihopa o började prata om Lemurien och Atlantis, gammal kunskap och trauma. Var det samtalet från henne som fick arkivet att koppla mig till ett märkligt ställe som använde kristaller, toner och frekvens som energikälla.

För att berätta hur ”resorna” påverkar mig fysiskt, så kan jag berätta att jag kissade blod resten av kvällen efter denna resa. Så det är ingen lek det vi gör, jag måste vara mer noga med skydd och rening. Tillfällighet? Nej, det är inte någon tillfällighet.

2010 06 15 Kl 20.09

Inser att jag måste använda all tid som finns för att lära mig något som jag inte har någon aning om. Finna min kunskap med hjälp av kristallkunskap och symetriska former. Nog för att jag verkligen älskar kristaller och stenar, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Men min kunskap sträcker sig enbart till den energimässiga, och då enbart till de energier och egenskaper som jag gillar hos vissa kristaller. Jag har ingen ”verklig” kunskap om dem, för jag har aldrig haft något behov av det. För min del har det alltid räckt att ha kristallerna i min närhet. Jag har t.ex. en stor vacker kvartskristallkula, en jättestor svart obsidian kula och en liten Lemurian seed kula vid sidan av mitt skrivbord. De hjälper mig att fokusera under resorna.

Symetriska former kom i min väg för bara några veckor sedan när jag träffade ett par som berättade om Crop Cirkels, min syster pratar om helig geometri och gyllene snittet, och jag förstår inget alls.

Nu ska jag bege mig till arkivet för att fråga ifall jag kan få hjälp att finna min kunskap med hjälp av kristaller och symetriska former, och hur jag ska göra.

Efter bara en liten stund kan jag känna att jag är i salen för arkivet, det är en hel del människor här som väntar på sin tur. Namnmannen kommer fram till mig och hälsar, han har också fler frågor. Han säger att det ena leder till det andra, och det blir många frågor innan man har förstått hela bilden. Jag kan enbart instämma, och frågar honom när vi ska samlas i grottan nästa gång. Jag kan imorgon, svarar han. Vi måste nog gå igenom våra olika kunskaper och lära oss av varandra innan vi gör något mer. Jag instämmer, ska också försöka komma imorgon.

Så blir det vår tur att ställa frågor till arkivet. Namnmannen är före mig, han tittar försiktigt på mig innan han blir kopplad till en tråd. Jag lovar att vänta på honom här, bara han väntar på mig. Han nickar snabbt.

Min tur att ställa frågan. Hur ska jag göra för att finna min kunskap med hjälp av kristaller och symetriska former?

Jag blir kopplad till en energitråd. Det ser ut som jag arbetar med att flytta något, eller så står jag och ser när andra flyttar saker. Jag befinner mig vid foten av en jättestor pyramid, det finns en stor fyrkantig ingång till pyramiden, framför den byggs statyer. Jag känner mig som en man konstigt nog, det är nog första gången som jag har upplevt mig som man. Jag går in i pyramiden, har sandaler på fötterna, det är mjuk tunn sand överallt. Målningar på väggarna ser ut som vackra kvinnor med ögonen målade med kol. Jag står och tittar på bilderna och läser något som står i hieroglyfer till vänster om ingången. ”Här vilar Toth, må hans ande finna kunskapens rikedom vid Nilens källa.”

Symetriska former och kristallkunskap visa mig hur jag ska göra för att finna min kunskap med hjälp av detta.

Mannen reser långt bort för att söka efter Nilens källa, på vägen finner han ett tempel helgat till solen och månen. Han går in för att offra och be. Han möter en kvinna som står och ser på honom med genomträngande blick.

- Vilken är din avsikt frågar hon iskallt.

- Min avsikt är att finna min kunskap för att kunna hjälpa till att skapa fred på Jorden och i Universum, svarar jag. Kvinnan granskar mig. Kom tillbaka som Dig själv svarar hon, och jag släpper mannens själ för att kunna vara mig själv. Nu står jag framför kvinnan som mig själv.

- Sådär ja, nu kan jag se Dig, Du hade lite för mycket lager innan. Hon tar min hand och leder mig till en plats där det finns ett hål i taket. Hon tar fram en ganska klar bergskristall och sätter den på ett bord under hålet i taket. Månen och solen skall lysa på kristallen tillsammans den längsta dagen på året. Då laddas den av energi både från manligt och kvinnligt. Balans infinner sig och det går att arbeta säkrare i kristallers sällskap. Använd bergskristallen för kunskap, alla kristaller har lagrad information men din finner du i bergskristallen tillsammans med den gröna och svarta obsidianen. Kombinationen blir mjukare. Ladda alla kristaller med solens och månens hjälp. Vid fullmåne laddas kristallerna med kvinnans kunskap, i solsken med manlig kunskap. Nu är det viktigt att männen vaknar, därför måste Du lära Dig även manlig kunskap. Detta gör Du med hjälp av symmetrin i olika former, meditera med ”Livets Blomma”, du fann den för att den talade med Dig. Lyssna till vad den har att berätta. Du skall arbeta med den. Ta linjal och passare med Dig när Du ska måla, då kommer Du att finna mera. Denna gång blir det inte mycket lek med färger, nu ska du arbeta.

Så kommer jag tillbaka till arkivet, tappade fokus när Olle kom hem med hundarna. Väntar en stund på Namnmannen, jag lovade vänta på honom. Jag får försöka ta mig tillbaka till kvinnan ifall jag behöver veta mer senare. Det verkade på henne som om hon har koll på mig nu, och vet att jag ska till Öland till helgen och måla. Fick en känsla av att det inte skulle vara förrän nästa helg till midsommar som vi skulle vara klara med vår träning, har vi missförstått tiden?

Efter en stund ser jag att Namnmannen är tillbaka, han ser lite frånvarande ut och skakar på huvudet.

- Jag begriper inte hur vi ska hinna med att lära oss allt säger han.

- Det får ta den tid som behövs, svarar jag. De har säkert koll på oss, jag tror att vi får all hjälp vi kan få bara vi gör så gott vi kan. Inget händer av en slump just nu, allt har en mening, det gäller bara att hinna med att se innebörd och sammanhang. Vi ses imorgon, säger jag och bugar för att ta mig hem. Han gör samma sak.

Det blev lite hastigt och okoncentrerat idag, tror att jag är lite för trött.

Kl 21,32 Oj, jag måste meditera…..

2010 06 16

För att komma en bit på vägen mot kunskapen bad jag min väninna Ann komma och göra en regression på mig, eftersom jag hade en känsla av att jag skulle behöva sällskap. Blev nog lite rädd när jag insåg att min kropp kan skadas rent fysiskt av det arbete vi gör just nu.

Detta hände under regressionen:

Efter en stund kändes det som om jag befann mig i den stora stolen, där det sitter varelser framför mig för att besvara frågor. De sitter i en halvcirkel framför mig. Jag frågar dem hur jag finner kunskap om kristallkunskap och symetriska former för att öppna porten.

De svarar så här:

Grunden är lagd. Du måste börja experimentera. Du förstår när Du hittar rätt. Du ska måla Dig fram, där finner jag formerna. Arbeta vidare.

Jag smiter iväg, och känner att jag reser snabbt ute i universum bland stjärnor, galaxer och planeter.

Så kommer jag fram till en samling byggnader som ligger högt uppe på en ca 300 m hög klippa som stupar rakt ner i havet. Byggnaderna är vita, en av dem i mitten har en stor glaskupol. Blå himmel, varmare klimat, sydligt land inte Europa. Tror att denna plats finns fysiskt, byggnaderna finns i en dimension som enbart kan upplevas i ett förändrat medvetande tillstånd. Människor finns, de är långa och smala, klädda i hellånga vita kläder, ser ut som kåpor. De går inte, de skrider fram mjukt. Det är en respektfull plats, det har inget med religion att göra, utan de sysslar med att samla in kunskap och lagra den. Blandat kvinnor och män, de arbetar tillsammans emot samma mål.

Så kommer jag in i rummet med kupolen. Ett stort ovalt bord med stolar runtom. En karta finns på bordet. Det är en detaljerad karta över Jordgloben. Människorna eller varelserna kommunicerar inte med ord, utan med tankeöverföring, så jag har lite svårt att förstå. De förklarar att en gång var det förbjudet att berätta att jorden var rund, då bildades denna kunskapsbank av de som redan visste hur allt var. Kunskap samlades in från Jordens alla hörn för att samlas på en säker plats. De visar mig ett spanskt galärskepp som färdades jorden runt, till Kina, Indien, Indonesien, Egypten och Sydamerika. Alla dessa platser har pyramider och mycket gammal rik kunskap. All kunskap sparas i kristaller, de skriver inte ner ord, utan laddar ner dem i kristaller som är oförstörbara. Vi använder datorer, de använder kristaller.

Ljus börjar stråla runt i rummet i raka linjer, ljuset strålar ut ifrån bordets mitt. Rummet fylls av en häftig energi, bordet öppnar sig, och en spiraltrappa visar sig som leder ner i ett underjordiskt utrymme. Jag går ner tillsammans med en av varelserna. Vi kommer ner i ett ganska litet rum, med blankpolerat golv. Väggar och golv består av en mörkröd kristall. Väggarna är fyllda av kristallspetsar, det ser ut som ett bankvalv. Det är meningen att jag ska välja ut en av kristallspetsarna och trycka på den så att den öppnar sig. Jag står en lång stund och försöker känna, men det är omöjligt att känna när alla är lika. Dock är det en nere vid golvet till vänster som drar mer än de andra, så jag går fram till den för att trycka på den. Den följer med min hand in i väggen en bit, så klickar det till och den kommer ut i min hand. Kristallspetsen är ca en dm tjock och ca 50 cm hög, mörkröd och lyser inifrån av ett vackert ljus. Nu ska jag ställa kristallen framför mig på ett bord, och sätta mig framför den på en stol och bara lyssna på informationen som kommer till mig ifrån den.

Plötsligt blir det ljust i mitt tredje öga, det känns som om solen tittar på mitt tredje öga. Kristallspetsen ger mig information om astronomi. Kartor visas över universum och hur man färdas där.

Jag ska dra en linje mellan Solen, Månen, Jorden, Saturnus, Jupiter och Mars. Detta skall göras den 21 Juni kl 12.00. Linjen kommer att visa något för mig. ( Det har något med Venus och Polstjärnan också att göra, men vet inte vad. Kan inte fokusera längre)

När jag inte längre kan uppfatta något, sätter jag tillbaka kristallspetsen, och går upp för trappan tillsammans med varelsen. Vi går ut på en terrass där vi kan se stupet och havet nedanför. Jag tackar varelsen för informationen. Han berättar att denna plats har brutits loss från Jorden och ramlat ner i havet en gång, men är återskapad i denna dimension. Jag är välkommen tillbaka ifall jag har fler frågor. Jag kan inte låta bli att le lite, för jag förstår inte den kunskapen jag fick just nu. Tackar och bugar mig, och säger att jag återkommer när jag förstår mera.

Efter denna plats kommer jag till stugan på ängen. Den gamla kvinnan som har berättat tidigare för mig att hon kan ge mig kunskap om kristaller väntar där på mig. Hon säger att det var henne jag mötte igår i templet som var helgat till Solen och Månen, Du kan komma hit när Du behöver veta mer. Det blir enklare så, gör det inte svårt för Dig. Var inte så hastig, Du springer när Du inte behöver, allt finns redan hos Dig. Krångla inte till saker i onödan. Allt måste integreras i din kropp, ta det lugnt. Hon låter lite barsk, men är mycket omtänksam och kärleksfull. Bra då vet jag att jag kan finna henne i stugan, attan att jag inte tänkte på det själv tidigare.

Jag tackar henne och går därifrån.

Efter regressionen visar det sig att Ann kan mycket mera om Stjärnor och planeter än vad jag kan. Min kunskap ligger på minus, jag har ingen aning om något. Bra att Ann kan berätta mer för mig. Allt har en mening, det var inte så svårt att göra regressionen som jag trodde, men eftersom Ann hela tiden var med, fick hon också veta vad som hände. Hon kunde förstå mer om linjer mellan planeterna.

2010 06 17 Kl 09,57

Nu måste jag försöka ta mig till grottan för att lämna information och lyssna till hur de andra har gjort för att transformeras. Kan inte påstå att jag förstår något alls av vad jag har arbetat med de senaste dagarna. Kanske bilden klarnar när vi är tillsammans.

Alla sitter redan runt elden och väntar. Jag bugar och ber om ursäkt att jag inte hunnit tidigare. Sätter mig vid sidan om Örnmannen som ler och ser glad ut. Han reser sig upp när jag kommer.

- Nu är vi samlade igen, dags att avlämna information för vår samlade kunskap. Jag kan börja säger han.

Örnmannens berättelse:

Som Ni vet gjorde vi ju en resa direkt via arkivet. Där fick jag veta att min förmåga att se allt i ett perspektiv uppifrån var den gåva som jag skulle utveckla. Numera har jag fått en syn där jag kan se allt som händer Jorden runt, samtidigt. Jag kan färdas till den plats som behöver min hjälp på bara några sekunder, när jag ser på detta sätt går allt mycket snabbare. På något sätt har jag fått ett tredje öga som har 360 graders syn. Jag förstår allt på ett högre plan. Dessa dagar har gjort mig starkare. Örnmannen bugar och sätter sig ner.

Orm och Drakes berättelse.

Vid resan där arkivet visade vad min själ ville visa mig om att transformeras, så kom jag till en plats långt ute i universum. En plats av sorg och skuld, många själar är fast i denna dimension. De har liksom stängt in sig där för att det är omöjligt för dem att släppa skuldkänslor och sorg för något som de tror att de har orsakat. Det är en plats som inte tillhör helvetet, denna plats tillhör Jorden och dess människor. Dessa själar väntar på att bli förlåtna och älskade. Jag kunde inte göra något, och jag känner mig otillräcklig inför uppgiften att låta dessa själar få frid. Men jag fick också förstå senare att det finns många människor som idag har återfötts till Jorden som bär på denna skuld och sorg inom sig. Det är kopplat till en katastrof som inträffade i Lemurien och även på Atlantis. Själarna är övertygade om att det var de som orsakade olyckorna. De längtar tillbaka till en värld där vi behandlar varandra med respekt och kärlek. Detta är min berättelse, och jag vet inte hur vi ska kunna hjälpa de som finns i denna dimension. Jag förstår inte hur jag ska transformeras av detta.

Ugglas berättelse.

Min resa via arkivet började på en äng, jag satt och mediterade när en man kom fram till mig och berättade vad som var viktigt just nu för mig och oss alla.

Han sade så här:

Gå ut och läk Jorden, läk människornas själar. Läk med kärlek och förlåtelse. Det finns djupa sår som inte kan läkas om inte sanningen kommer fram, finn sanningen och hjälp till att läka. Sprid kärlek och förlåtelse. Tillsammans kan Ni skapa en värld av frid, börja med dimensionen för skuld och sorg. Resten kommer att läka av sig själv när väl det arbetet är klart.

När jag hör Ugglas berättelse och minns tydligt Orm och Drakes besök i en dimension av sorg och skuld, kan jag enbart inse att vi ännu en gång har gjort ett gemensamt arbete, fast utfört var och en. Tack, nu kan jag förstå hur vi ska transformeras. Det förstod jag inte tidigare.

Namnmannens berättelse.

Nu kan även jag börja få sammanhang i mitt arbete. Två resor via arkivet har jag gjort, och jag blev inte mycket klokare under någon av dem. Kanske Ni kan hjälpa mig att förstå. Första resan visade sig en kvinna som gav mig ett barn i famnen, hon berättade att detta barn snart kommer att födas med en själ som är fri från skuld och sorg. Mycket glädje kommer att följa alla barn som föds från och med nu ifall vi lyckat skapa läkning. Jag kände mig helt oförstående inför uppgiften att skapa läkning till nyfödda barns själar, den uppgiften var helt enkelt för stor för mig, så jag gjorde en resa till via arkivet.

Den ledde mig till en grav där många människor var begravda tillsammans, platsen verkar vara någon stans i gamla Jugoslavien. En massgrav, människor dödade av andra människor. Varför? Sorg, skuld ligger bakom alla handlingar som är aggressiva. Ni måste lära Er att förlåta varandra NU! Hur ska jag kunna göra detta säger Namnmannen ganska förtvivlat. Jag kan inte känna mig transformerad av det arbete jag har gjort, enbart förvirrad. Kanske Ni kan hjälpa mig förstå hur vi ska göra, för vi måste göra detta tillsammans.

Pantermannens berättelse.

Resan i arkivet gav mig kunskap från Plejaderna, vi har ju varit där tidigare under våra resor och fått utbildning, men jag har arbetat med dessa varelser en tid innan dess. Mitt folk har gjort det under all tid, så det är inte något nytt för mig. Däremot har jag fått ny kunskap därifrån, som jag ska förmedla till er.

När Vi skall läka trauma som sorg, förtvivlan, ilska, rädsla, saknad, hat och skuld så måste vi använda oss av vackra bilder från naturen, ljuvliga dofter och vacker harmonisk musik i kombination med kärlek och förlåtelse. Detta kommer att ge en varaktig läkning. Alla sinnen måste aktiveras samtidigt för att inte någon del av det tunga negativa ska få fotfäste någon annan stans. Allt måste upplösas och omvandlas till något vackert direkt.

Så är det min tur att berätta.

När jag har lyssnat till Era berättelser kan jag börja förstå en del av det jag har gjort.

I första resan via arkivet kom jag till en plats där jag kände mig som än älvalik varelse, vi arbetade med kärlek och respekt med kristaller. Kristallerna gav ifrån sig toner som användes till att skapa frekvenser för att utvinna energi. Det gick enbart att arbeta i kärlek med dessa kristaller, allt var beroende av detta. Så berättar jag att jag såg någon komma från en annan dimension för att skapa kaos och förstörelse, denna någon vred på en kristall så att kristallernas toner blev falska, vilket ledde till att frekvenserna blev skärande och anläggningen kollapsade. Därmed försvann hela samhället. Denna plats kan ha varit Lemurien eller Atlantis, alla som arbetade i denna anläggning känner mycket stor sorg och skuld, eftersom de tror att det var de som orsakade olyckan. Saknaden efter det som en gång var ett samhälle baserat på kärlek och respekt finns i många själar idag.

Jag berättar att jag kände en stor lättnad när jag insåg att det inte var mitt fel att anläggningen kollapsade, utan att det berodde på att någon hade kommit dit ifrån någon annan dimension för att skapa kaos och förstörelse. De lyckades verkligen. Men när jag insåg att det inte var mitt fel, var det som om något inom mig lättade och försvann.

På något sätt behöver vi berätta denna sanning för de som har fastnat i dimensionen med sorg och skuld. Kanske vi kan börja läka dem med sanningen och läkningen som Pantermannen fick veta under sin resa. Vi måste dessutom förlåta de i en dimension utifrån som orsakade kaoset. Jag tror att detta är mycket viktigt för framtiden.

Så berättar jag om att vi ska ladda våra kristaller under sommarsolståndet den 21 juni med manlig kraft från Solen, och kvinnlig kraft från Månen. Allt för att kristallenergin skall bli balanserande för oss som arbetar med dem.

Jag berättar om Kartan som visades för mig över universum och planeterna, och att vi skulle dra en linje mellan Solen, Månen, Jorden, Saturnus, Jupiter och Mars den 21 juni. Jag har inte riktigt koll på detta eftersom jag tror att Venus och Polstjärnan också ska vara med. Jag får gå tillbaka och kolla mer när jag är mera fokuserad.

Örn reser sig upp igen och börjar tala.

- Det är helt tydligt att våra själar har arbetat enskilt mot samma mål, trots att vi inte har visst om varandras arbete förrän nu. För mig står det helt klart att vårt nästa arbete skall vara att läka dimensionen för sorg och skuld. Denna dimension måste frisläppas, och själarna måste läkas med sanning och på det sätt som Pantermannen blev visad. När kan vi utföra denna uppgift?

Jag erkänner direkt att jag inte har så mycket fokus att jag kan känna mig helt säker under ett nytt arbete. Jag måste vila lite innan, trots att jag inser att tiden börjar dra ihop sig för oss. Jag vill utföra arbetet så koncentrerat jag bara kan, därför ber jag att vi väntar. Jag kan imorgon förmiddag, vi kan börja tidigt. Är det OK för Er?

Alla ler lite snett, och jag inser att alla anpassar sig efter mig hela tiden. Blir lite generad, men jag kan inte annat än att le lite tillbaka. Alla nickar, de ställer upp imorgon. Jag bugar, tackar, och reser mig upp för att ta mig hem. Fast det verkar vara något mer som skall sägas så jag blir stående kvar i grottan. Efter en stund känns det som en ängel kommer in och nästan fyller grottan med sin energi. Syrran dyker upp och säger att hon också ska vara med imorgon.

Vi blir alla jätteglada, nu känns det som om det finns en chans att fixa detta arbete imorgon.

Känner mig mest förvånad, undrar om hon vet om detta själv? Ja då får hon väl vänta med sina stallar tills vi är klara. Imorgon kl 07.30 börjar vi.

Så tar jag mig tillbaka hem. Det är en härlig sommardag. Utanför fönstret ser jag en fasantupp som spatserar på ängen med tre av sina hönor. Ibland känns det som om jag bor i paradiset. Här är så fridfullt och kärleksfullt man kan önska sig.

Kl. 11:12

2010 06 18 Kl. 07.25

På mitt skrivbord står en bukett med ljuvligt doftande nattvioler, musiken från Secret Garden hörs mjukt i bakgrunden. Tonerna från piano, violin, gitarr och vackra sångröster sprider sig i rummet. Jag har varit ute i trädgården för att plantera lite blommor, ett bra sätt för mig att bli jordad. Jag känner mig redo att försöka göra så gott jag kan för att hjälpa till med dagens arbete.

Innan jag går in i grottan ställer jag mig en stund utanför och ser ut över djungeln. Det verkar vara lite regn i luften, molnen täcker nästan trädtopparna. Där vi står känns solens strålar varma och sköna. Det känns som om syrran står vid min sida, det gör mig trygg och glad. Dags att gå in till de andra.

Nej, det är faktiskt så att syrran redan sitter här inne, hon har varit här en stund redan. Jag sätter mig på den sista lediga platsen. Idag är vi sju som sitter runt elden. Vi hälsar på varandra som vanligt genom att se varandra in i ögonen och nicka till bekräftelse att vi ser varandra. Alla ser fokuserade och koncentrerade ut. Jag kan känna en bubblande glädje inom mig, äntligen ska alla få del av denna skönt befriande känsla. Sorgen och skuldkänslorna bortlyfta från själens innersta. Vi måste göra allt i vår makt för att lyckas med denna uppgift.

Orm och Drake berättar att han kommer att visa oss vägen.

Syrran berättar att hon ber oss att sprida ut oss runt dimensionen där själarna är låsta av sorg och skuld, och sända kärlek, förlåtelse, bilder av naturens under, vackra toner, glädje, lycka och ljuvliga dofter till dimensionen. Hon ber oss länka oss samman till ett genom att tänka oss att vi håller varandras händer även när vi är ute i en annan dimension. Kraften blir starkare då, så går hon runt bland oss och gör något med våra kronchakra för att förbereda oss inför arbetet..

Orm och Drake reser sig upp, vi tar varandras händer. Nu är det dags, vi ser koncentrerat på varandra, jag blundar och ber en bön att allt ska gå bra. Så far vi iväg.

En djup sorg, skuldkänslor. Jag ser själar inlåsta i något som ser ut som en mörk bubbla. En mörk rök av själar finns därinne. Det går inte att värja sig ifrån känslorna som denna dimension sprider.

Jag står vid min systers sida, mina händer skakar helt okontrollerat.  Jag ber en bön att alla ska lyssna till vad jag har att berätta. Jag vill berätta sanningen.

Tårarna rinner på mina kinder medan jag berättar om arbetet med kristallerna, och hur viktigt det var att arbeta i ren kärlek. Jag berättar om varelsen från en annan dimension som medvetet ändrade läget på en av de styrande kristallerna så att tonerna som kristallerna sjöng helt plötsligt blev falska. Frekvensen i anläggningen gick inte att balansera på grund av detta, katastrofen berodde på något som vi inte ens hade kunnat förstå var möjligt. Hur mycket vi än arbetade för att rädda anläggningen, så gick det inte. Det var inte vårt fel att katastrofen inträffade. Tårarna rinner på mina kinder, och jag ber dem lyssna och inse detta. Det är inte deras fel, det är dags att gå vidare. Ni måste läka Er och gå vidare. Min kropp går i vågor av en ljuvligt, stark energi som sprider sig runt omkring.

Vi är alla ett som står runt dimensionen och ser hur färgerna inne i dimensionen ändras.

Vi sänder ren kärlek och förlåtelse till dimensionen, även till den dimension som orsakat katastrofen. Allt måste läkas nu med kärlek och förlåtelse. Vackra toner av ljuvlig musik hörs, doften av nattviol kommer in och jag ryser av glädje och lycka. Mitt hjärta är fyllt av kärlek och glädje, jag öppnar dörren till mitt hjärta och låter allt flyta ut och omsluta oss alla. Ljuset börjar stråla inne i dimensionen för sorg och skuld, det är ett ljusblått och gult vackert ljus som lyser inifrån. Bubblan rämnar runt dimensionen och vi fortsätter att ge kärlek och förlåtelse, musik, dofter, bilder av naturen, glädje och lycka. Jag ser älvalika varelser dansa på en äng, jag känner en djup glädje och en frid inom mig som jag nog aldrig har känt tidigare. Glädjetårar rinner på mina kinder. Jag ser på de andra i gruppen, de känner samma glädje. Jag ber inom mig att kärlek och förlåtelse skall komma till dimensionen som orsakade olyckan. Jag vet ännu inte var denna är, men hoppas och ber att de ska få del av samma kärlek och lycka som vi alla känner nu.

På något sätt läker vi dimensionen helt och hållet genom att sprida ett läkande ljus över hela platsen som nu är fylld av blommor som doftar ljuvligt, grönt gräs som kittlas lite mellan tårna. Jag ser änglar och andra varelser som hjälper oss i arbetet, de möter själarna som varit instängda i sorgen och skulden. En otrolig känsla av frid och läkning. Jag ryser i hela kroppen av välbehag, vi är klara med vårt arbete. Jag tackar ödmjukt för all hjälp vi fått, för jag inser att det inte bara är vi som jag gjort detta arbete. Det finns inte något mer vi kan göra just nu, det är dags att resa tillbaka till grottan. Vi tar varandras händer och ber att få komma till grottan igen.

Jag kan inte, för första gången går det inte att komma tillbaka. Jag ser istället en plats som ser ut som en vulkan planet. Eld och aska finns överallt på ytan. Alla är med mig. Det kan vara härifrån som varelsen som orsakade katastrofen kom. Jag känner mig på min vakt, alla är lika spända. Så inser jag att vi självklart är här för att skapa förlåtelse och kärlek på denna plats också. Jag slappnar av och ber de andra att också tänka så här: Vi älskar Er och förlåter Er, vi älskar Er och förlåter Er, Vi älskar Er och förlåter Er

En lång stund uttalar vi dessa ord högt. När vi slutar ber vi att denna dimension också ska få del av kärlek, förlåtelse, glädje och lycka. Jag placerar en bukett med vackra blommor på en plats som skulle kunna vara en äng, någon i gruppen sprider kärlek, en annan lycka, någon sjunger en otroligt vacker sång. Dofterna från blommorna sprider sig, tonerna från musiken, glädjen och lyckan börjar sprida sig. Jag kan se hur allt skiftar färg från svart till grått, grönt, brunt, rött, rosa, gult, blått. Färgerna kommer tillbaka. Vi visar bilder från vår vackra natur på Jorden, fågelkvitter och bäckars porlande, hav och delfiner, skogar och alla djur. Vi ber att denna planet skall få del av glädje och lycka. Låt de som lever på denna planet kunna känna kärlek och få förlåtelse.

Nu är det dags att resa tillbaka. Vi tar varandras händer och några djupa andetag. Nu går det bra, efter en liten stund är vi tillbaka i grottan och samlade runt elden. Mitt kronchakra sticks så jag blir yr. Tittar försiktigt på de andra, alla sitter och rör på huvudet och vrider på nacken. Vi är alla slitna, jag har blodsmak i munnen och inser med glädje att vi lyckades. Vi lyckades!!! Vi inser detta samtidigt, och reser oss upp från våra platser och kramas i ren glädje och lycka över att vi lyckades utföra arbetet. Det går inte att beskriva stunden, alla pratar samtidigt, glädjetårar, kramar, skratt och en stor lättnad. Vi lyckades!

Så blir det helt tyst. En djup suck av lättnad hörs och känns, det är precis som om en detonation av lättnad och glädje sprider sig runt Jorden. Vi står stilla och känner denna stunds befriande lättnad. Mitt hjärta slår glädjevolter och jag kan knappt sitta stilla, jag vill hoppa o dansa av glädje.

Det är dags att resa tillbaka, jag kan inte hålla fokus längre, jag är helt yr nu. Tackar de andra och ber dem berätta när det är dags att resa nästa gång. I morgon fm. innan Du reser till Öland, sen kanske vi inte ser Dig så mycket, säger Örn med ett leende. Jodå, jag kommer hit när jag kan och orkar mellan mitt målande.

Dags att resa tillbaka, Mona Lis en av änglarna i min fysiska verklighet kommer in genom dörren och börjar prata med mig. Dags att ta mig hem. Jag tappar fokus direkt, vilken tur att hon inte dök upp tidigare!

Kl. 08.32

2010 06 26 kl 08.48

Det är inte mycket som blev som jag trodde. Jag har varit på Öland för att måla, jag har experimenterat med symetriska former och färger. Bilderna som skapades blev vackra, en av dem påminner om en form jag såg i en ring för ett tag sedan. Formen finns på en ring som sägs komma ifrån Atlantis. Ringen hittades vid en utgrävning i Konungarnas dal i Egypten år 1860.

När jag försökte arbeta med själsresorna på kvällarna efter målandet, fungerade inte min dator som den skulle när jag skulle skriva, så jag har inte arbetat med annat än målandet. Vilket kanske är tur, eftersom jag ändå är helt slut.

Hoppas att jag kan göra någon nytta idag, för jag tänker försöka ta reda på vad det är jag har skapat under dagarna på Öland. Tre bilder blev det, den första som likar Atlantis ringens mönster. Den andra som skulle vara en niouddig stjärna, här fick jag räkna fram hur mycket diameter en cirkel skulle ha för att få plats med nio lika stora trianglar runtomkring, Den tredje bilden är en ren rymdbild, jag tror att den ska föreställa Plejaderna, stjärnsamlingen som också kallas sjustjärnorna fast den innehåller minst nio olika stjärnor.

Först ska jag försöka tala med kvinnan i stugan, hon kan säkert förklara mer för mig.

När jag efter en stund kommer fram till stugan på ängen och kliver in, sitter kvinnan redan vid bordet och väntar på mig. Stugan har bara ett rum, vid ett fönster står ett enkelt bord med två stolar vid sidorna, det finns en vedspis och två fönster och dörren på andra sidan av rummet. Väggarna är vitkalkade, det ligger trasmattor på trägolvet. Kvinnan kan förvandla sig till en svart katt, det vet jag sedan tidigare, men nu sitter hon och väntar på mig. Framför henne på bordet har hon en stor kristallkula av kvarts. Jag tror att det är rökkvarts eftersom den är lite brun inuti trots att det finns många regnbågar i den. Kulan är ganska klar.

Jag hälsar på henne och frågar ifall det var tvunget att ha kristallerna ute just den 21:a juni?

Kvinnan svarar att mina kristaller behöver balanseras med manlig energi, så det hade varit bra att ha dem ute i solen den längsta dagen på året. Eftersom jag inte var hemma denna dag, så är det en bra lösning att rena dem i fullmånens sken på midsommardagen, ha dem ute i solen hela dagen innan och efter, så får de energi från solen också.

Jag frågar henne om de symetriska former och rymdbilden jag har målat.

För att få svar på dessa frågor måste Du ta Dig till kristallarkivet, välj minneskristall med hjärtat. Då får Du de svar du behöver. Första gången använde Du huvudet lite för mycket. I detta arkiv måste Du tänka med hjärtat.

Jag tackar henne för tipset, och frågar henne ifall det är något mer som hon vill berätta för mig, och om det är något mer jag ska veta just nu.

- Nej, kom tillbaka när Du har frågor. Då blir det bättre för Dig, för då sker allt i din egen takt.

Jag bugar mig för hennes visdom, tackar henne för hjälpen och försöker att resa vidare till kristallarkivet.

Jag ser den höga branta klippan som byggnaden befinner sig på, låga vita byggnader och glaskupolen. En lång vitklädd varelse möter mig och går tillammans med mig upp för trapporna till rummet med glaskupolen. Det är bara vi som finns i rummet, och jag frågar ifall det är möjligt att få veta mer om de former och bilder jag har målat under dagarna på Öland.

- Ja det ska vi kunna hjälpa Dig med, Du har lyssnat bra under tiden Du målade. För att finna svar i arkivet måste Du lära dig att tänka mera med hjärtat.

Jag nickar leende, det var samma besked som kvinnan i stugan precis gav mig.

- Jag ska försöka, säger jag. Blev det lite tokigt förra gången jag var här?

- Ja, Du var inte helt koncentrerad, och kunde inte lyssna fullt ut till vad vi försökte berätta. Rymdbilden Du fick fram var rätt, men Du tolkade med huvudet, så de planeter Du fick fram blev helt tokiga.

- Jag hann ändå inte göra några linjer mellan planeterna den 21:a så det spelar inte så stor roll längre.

- Ja det är också en feltolkning du gjorde p.g.a. allt just då handlade om årets längsta dag. Tiden finns fortfarande för detta arbete.

- Ok, då är det bäst att jag skärper till mig. Är det OK ifall jag börjar med tolkningen av mina bilder?

- Det är en bra början eftersom allt är sammankopplat.

- Om det Ok vill jag gärna börja nu.

Varelsen höjer sin högra hand, det stora ovala bordet i rummet delar sig på mitten och trappan ner till arkivet visar sig. När varelsen höjer handen kan jag plötsligt se hans ansikte, det är smalt, hans hår är långt och grått, vitt långt skägg har han och milda lite sneda ögon. Han påminner om Master Singh, fast han ser mer västerländsk ut.

Han gör ett tecken till mig att gå ner för trappan, jag börjar gå och han följer mig neråt. Trappan är inte speciellt lång, så efter bara en liten stund står jag på det blankpolerade rödgnistrande golvet. De röda kristallspetsarna på väggarna lyser svagt. Det behövs inte någon mer belysning inne i rummet.

Hur ska jag tänka med hjärtat, jag försöker flytta minnet av bilderna till mitt hjärta, det går lättast med stjärnbilden, jag blir alldeles varm i hjärtat av den. Nästa blir stjärnan med nio uddar, nu kan jag känna den i hjärtat, på något sätt hör bilderna samman. Så är det Atlantisformens tur, det är inte lika enkelt, men den hör samman med den niouddiga stjärnan, så efter en stund kan jag känna den i hjärtat den med.

Vilken av kristallerna ska jag välja för att få informationen, jag sätter mig vid bordet för att känna efter, men när jag gör det så kommer en av kristallerna svävande emot bordet av sig själv. Den valde ut sig själv! Kristallen ställer sig med spetsen uppåt på bordet framför mig, jag hälsar respektfullt på den och bugar mig. Ber att få veta vad bilderna i mitt hjärta betyder, för jag har en djup känsla av att de hör samman med det arbete som vi utför just nu med öppningen av porten för den nionde dimensionen.

När jag sitter framför den rödlysande kristallen aktiveras mitt hjärta och det blir varmt och skönt, känslan sprider sig uppåt mot mitt tredje öga. Bilder börjar visa sig. Trianglar som sakta snurrar runt varandra, bildar olika tredimensionella mönster. Pyramider bildas, stjärnor bildas av formerna.

Den niouddiga stjärnan är en symbol för plejaderna, varje udd beskriver en av stjärnsamlingens nio olika stjärnor, Pleione, Atlas, Alcoyne, Merope, Electra, Celaeno, Maia, Taygeta, Asterope.

Bilden Du målade är en beskrivning av plejaderna, samtidigt en tredimensionell bild av de nio dimensionerna eller undervärldarna som de också kallas. Om Du tänker Dig en pyramid med nio sidor sedd från ovan blir bilden enklare att förstå. De tretton olika formerna i varje del av de nio sidorna beskriver de tretton olika gudarna som kommer att gå samman till en enda gud. Mittpunkten beskriver den trettonde guden i varje triangel. Denna gud är den form som Du ser i mittpunkten. När mittpunkten är nådd kommer den niouddiga stjärnan / pyramiden att öppna upp sig utåt och bilda ytterligare en ännu större niouddig stjärna. Detta symboliserar den nya tiden som håller på att skapas, en tid av balans, frid och harmoni. Allt är baserat och byggt med kärlek och enhet som grundsten.

För att öppna pyramiden med de nio kanterna krävs flera nycklar, en del har Ni redan. Bilden som Du tror beskriver ett smycke från Atlantis, är en del av nycklarna. Se på formen i mitten av bilden, det är samma som den runda formen i mitten av pyramiden. Din syster har resten av kunskapen.

Bilden Du målade av rymden beskriver helt riktigt plejaderna. Det finns ett svart hål i stjärnsamlingen som leder till vägen för kunskap. Många har numera färdats genom detta hål för att få sin utbildning, medvetet eller omedvetet. Ta dig till platsen för kunskap för att få veta placeringen av pyramiden med de nio kanterna.

Medan jag sitter kvar färdas jag till det svarta hålet utan problem. Jag landar på något som känns som en äng, energinivån är mycket hög. Jag är på samma plats som en gång tidigare. Det finns stenar i en ring inte så långt ifrån mig, Två långa varelser med regnbågsfärgad energi runt sig kommer emot mig och leder mig till en av stenarna.

Jag ber dem visa mig platsen för pyramiden med de nio kanterna. Svaret jag får är att jag har bilden av den i mitt hjärta, jag ska söka på en plats vi tidigare har besökt men inte blivit färdiga med. Jag frågar ifall det kan vara Chang – Ri – La, de bugar, säger att aktiveringen skall ske snart och så backar de undan. Jag tar det som ett ja, och ber att få komma tillbaka till kristallarkivet.

När jag är framme frågar jag ifall det är något mer jag bör veta innan jag tar mig hemåt igen.

- Nej, denna gång fick Du veta vad Du behöver. Säger varelsen och bugar.

Jag bugar och tackar, Kristallen svävar tillbaka till sin plats, och vi går tillsammans upp för trappan till rummet med kupolen.

- Tack så mycket, jag har fått veta lite mer om mina bilder, jag vet inte ifall jag förstår, men jag tror det. Dags att resa hem. Jag bugar, och varelsen gör detsamma.

Efter en liten stund är jag tillbaka, lite snurrig i huvudet men helt OK. Har tydligen tränat på fokus när jag målade stora bilder med liten pensel minst 12 timmar per dag.

Kl. 11.08

2010 06 27

Syrran har bett mig att kontrollera varför det är nio uddar i stjärnan, eftersom all kunskap som hon känner till kopplar Plejaderna till sjustjärnorna. Jag håller med henne, och har forskat lite rent vetenskapligt, och funnit att Plejaderna är en samling av mer än 100 stjärnor som bildades för mer än 100 miljoner år sedan. Stjärnsamlingen finns i Oxens tecken, nästan alla kända kulturer har myter om Plejaderna och dess mest lysande stjärnor. Alla myter gäller de stjärnor som går att se med blotta ögat.

Den grekiska myten säger att ”De sju systrarna” är guden Atlas och hans fru Pleiade´s döttrar. Stjärnorna Atlas och Pleiade representerar föräldrarna, stjärnorna Alcoyne, Merope, Celaeno, Taygeta, Maia, Electra och Asterope representerar döttrarna.

I Japan Kallas Plejaderna för Subaru, som också har blivit ett känt bilmärke. Subaru har Plejaderna som märke på sina bilar. Detta berättade min far för mig. När jag kontrollerade, så stämmer detta.

Även Egyptier, Hinduer och Maya har legender om Plejaderna och dess stjärnor.

Maya gjorde en kalender som kallas Tzolkin 260 dagars kalendern. Den håller räkningen på Solens bana runt Alcoyne, den mest lysande stjärnan i Stjärnsamlingen. 26000 år tar det för Solen att färdas runt Alcoyne, 8 år för Venus att färdas runt stjärnsamlingen. Den 20 Maj 2012 inträffar en solförmörkelse av Plejaderna, då Solen, Månen, Jorden och Plejaderna bildar en linje.

Maj och november är de månader som energin från Plejaderna är mest intensiv. Energin som förmedlas i maj, visar sig i november.

Nu ska jag se ifall jag kan få veta varför min stjärna har nio uddar.

2010 06 27 Kl 10.19

Jag befinner mig i kristallarkivet, en röd kristall kommer svävande emot mig och ställer sig framför mig på bordet. Jag frågar varför stjärnan med nio uddar symboliserar Plejaderna och en pyramid med nio sidor.

Frågan kommer från Ditt huvud, Du måste fråga med hjärtat. Är det någon som säger till mig.

När jag försöker fråga med hjärtat finns det inga frågor, så jag måste be dem visa mig.

Jag ser en kvinna genomgå många olika ceremonier, hon kan allt som förfäderna har fört vidare från generation till generation. Det finns olika grader i invigningarna, och hon har kommit till den nionde initieringen. Den representerar en ganska hög nivå i kunskapen om tiden, och symboliseras av pyramiden med de nio kanterna och stjärnan med de nio uddarna. Då tiden är skapad för att hålla räkningen på Plejadernas rörelser på himlavalvet i förhållande till andra stjärnor och planeter, är alltid dessa stjärnor med i vårt symbolspråk.

Så tar bilderna slut, och jag antar att det inte finns fler förklaringar än att de nio uddarna och kanterna hör samman med den nionde nivåns initiering.

2010 06 28 Kl 13.58

Flera gånger har jag försökt att få tid för att försöka ta mig till grottan och de andra, dock det har inte varit möjligt tidigare. Många är de signaler jag har fått att det har varit dags, men jag har varit tvungen att blunda för signalerna. Nu äntligen har jag en stund över. Får se ifall de andra också kan.

Efter en liten stund kan jag känna grottans väggar, se det rosalila glittret och känna värmen från elden som stilla brinner i mitten av grottan. De andra sitter redan runt elden och väntar tålmodigt. Jag sätter mig på den sista lediga fällen mellan Namnmannen och Pantermannen. Örn reser sig genast och ber att få ordet.

- Lång tid har gått sedan vi sågs sist, en tid av frihet och glädje har det varit för mig och några andra. Vi har alla försökt att träna på våra nya kunskaper, och provat nya vägar. Men framför allt har vi nog alla känt oss glada och lättade för att vi lyckades lösa upp dimensionen för sorg och skuld. Vi känner alla en lättnad och glädje inom oss. Örn sätter sig ner.

Så reser jag mig, och ber om ursäkt för att jag inte lyssnat på de signaler jag fått att det varit dags för arbete. Jag har inte varit klar med arbetet att förstå mina bilder, som tydligen hör samman med vårt arbete. Nu tror jag att jag förstår mera, men är inte helt säker. Jag inser att det är dags att resa tillbaka till Himalaya och se ifall vi kan utföra resten av arbetet där. Är de andra redo för detta arbete?

De nickar koncentrerat och reser sig för att ta varandras händer. Vi se in i varandras ögon, och tänker sedan oss till platsen där vi mötte munken som kan förvandla sig till en Jak.

Efter en stund befinner vi oss vid berget Kailash södra fot, naturen känns karg, gräs och blommor växer här men inte så mycket annat. Det är mest grus och småsten som syns. Knallblå himmel, höga berg med snöklädda toppar. Det är bara vi här, men så kommer munken gående emot oss. Han är klädd i orange munkkläder. Han hälsar på oss genom att pressa samman sina händer framför huvudet och buga sig lite lätt. Vi gör samma sak.

- Det var trevligt att se Er så snart igen, Ni klarade uppgiften fint med att lösa upp all skuld och sorg för de som var låsta i sitt sinne. Ni har lyckats rensa bort mycket från Jordens egen energi som länge varit blockerat av sorg och skuld. En ny tid är på väg, en tid av glädje och frid, vi kan redan känna den. Det är dags att ta nästa steg. Följ mig.

Munken vänder och går upp för stigen mot berget Kailash. Vi följer honom, och efter en stund kommer vi fram till den dolda grottöppningen. Vi går igenom den smala sprickan, och kommer in i en ganska stor grotta. Det känns varmt och behagligt här inne, därute var det riktigt kallt. Energinivån är mycket hög, så det trycker i huvudet på mig. Munken märker detta och går runt bland oss och balanserar våra energier. När han kommer nära mig blir jag varm i hela kroppen av glädje, hans energi är ren kärlek och lycka. Nu tror jag att vi har rätt energi.

Så ber han att vi ska ställa oss i en ring igen, han ställer sig i mitten och visar oss bilder och information med sina tankar.

Han berättar att syrran ska läsa bönerullens information till henne, där finner hon platsen för var porten som skall öppnas finns. Hon måste leda Er dit. För att balansen skall ske så snabbt som möjligt skall alla vara samlade när öppningen sker. Den svarta stenen som finns tillsammans med bönerullen är viktig för balansen. Bilden för hur porten ser ut har Ni redan fått genom din målade bild med stjärnan eller pyramiden med de nio kanterna. Shakrafärgerna i porten är ljusare än dina eftersom frekvensen i porten är mycket hög. Den sista nyckeln ser ut som bilden Du målade, men är mycket mindre, Ni skall hämta den idag. Men först skall Ni få veta hur alla verktyg skall användas.

Ni har redan hämtat:

Ett kors med knutar och ädelstenar. Denna nyckel går till det första valvet som skyddar nionde dimensionsporten. Innanför denna port bör Ni ha den svarta stenen redo. Frekvensen är mycket hög här.

En liten pyramid med diamanter på sidorna som går att skruva av toppen på, det finns en vätska inuti pyramiden som är mycket viktig. En droppe av vätskan skall hällas på den sista nyckeln för att den skall få rätt frekvens för att kunna öppna den nionde dimensionsporten. Resten av vätskan skall spridas till de som kommer från dimensionen.

En bönerulle där texten varierar beroende på vem som läser den. Texten som din syster kommer att läsa visar henne var dimensionsporten finns. Hon måste leda Er vidare.

En liten svart sten från det heliga berget Kailash. Stenen är mycket balanserande och jordande. Ifall frekvensen blir för hög någon gång tänk på att använda Er av stenen då.

Ni har en bild på hur porten ser ut, när den öppnar sig kommer den att veckla ut sig som en ny stjärna för att sedan upplösas. Detta för att den nya tiden skall få mera utrymme och frihet. Tiden expanderar, och det är upp till var och en att använda sig av den för att skapa så mycket gott som möjligt.

Tiden är inne för att hämta den sista nyckeln, Ni är redo. Ni har löst upp den sorg och skuld som blockerat Er tidigare för detta uppdrag. Följ mig.

Munken går snabbt före oss rakt igenom bergväggen. Vi blir lika förvånade varje gång, men nu vet vi att det går, så vi tänker oss till andra sidan. Det är faktiskt trögt att komma igenom, men det går. Efter en stund står vi samlade och har en vacker äng med högt gräs och blommor som vajar sakta i vinden framför oss. Vi möts av munken som var med förra gången vi var här, vi hälsar på varandra. Så går de båda munkarna före oss till berget där vår resa slutade förra gången. Nu ställer vi oss alla på knä och ber en bön, jag ber att allt ska gå bra för oss, att vi ska finna den sista nyckeln, samt att öppningen av den nionde dimensionsporten skall ske på bästa sätt.

Efter en stund reser sig de båda munkarna upp och pekar på bergväggen och visar oss att vi skall gå in där. Vi ska själva gå in, de skall inte följa med oss. Vi tar varandras händer och ser beslutsamt på varandra, nu går vi tillsammans.

Vi gick rakt genom bergsväggen! Vi kommer in i ett stort fyrkantigt rum med högt i tak. Det finns bruna träornament i taket, och rummet påminner om det tempel där jag träffade Master Singh i första gången. Det är samma känsla fast detta rum känns större. Det finns en bänk vid ena väggen, frekvensen är skyhög här, det känns som om jag lättar från marken. Jag ställer mig i mitten av rummet, de andra är också med. Jo, det är samma rum, för virveln i väggen visar sig när jag tänker på hur vi ska finna den sista nyckeln. Jag förklarar för de andra att vi måste resa via virveln för att finna den sista nyckeln, Jag visar dem bilden av nyckeln som jag som tur är har kvar i mitt hjärta, och ber dem tänka på att vi ska finna den. Tänk med hjärtat och be att virveln tar oss dit. Vi står framför virveln och håller hårt i varandras händer, en efter en far vi in i suget från virveln. Efter en stund landar vi på en plats som känns mycket ljus. Det är nästan så att vi blir bländade. Vi är på en plats där det är ganska tomt, det ser ut som moln med ljusa regnbågsfärger. Det kommer fram någon mot oss. Jag kan inte uppfatta varelsen mer än att den håller något som glänser och gnistrar i sin hand. Det är en änglalik kvinnogestalt, lång och mycket ljus. På något sätt ser hon mycket större ut än vad jag känner mig, men när vi ser vad det är som gnistrar i hennes hand, ser vi att det påminner om bilden jag målade av nyckeln. Det är en ring, med en avtagbar del som är gjord av ädelsten. En stor dubbelspetsad mörklila ametist, med en rundslipad mörkröd rubin fastsatt i mitten ovanpå fyrkantiga klargröna smaragder och gnistrande blå safirer. Ett smycke från Atlantis, förklarar ängeln. Den som skall öppna porten kommer att känna igen smycket. Hon sätter ringen på mitt högra långfinger, och går sedan sin väg. Min hand blir kall och tung, smycket är otroligt vackert, ungefär 4 cm långt, och kanske en cm brett. Jag ser på de andra och ber dem att följa med tillbaka. De nickar instämmande. Frekvensen här är verkligen jättehög, mitt huvud känns tungt, och det är svårt att tänka.

- Skärp till  Dig, säger Pantermannen och rycker upp mig ur något som jag inte kan förklara, jag känner mig helt slut. Nu tar vi oss tillbaka till ängen och munkarna säger han. Skärp Dig nu. Han tar tag i min hand, de andra är också med när vi virvlar tillbaka genom virveln och landar i en hög i rummet. Nu måste vi gå rakt igenom berget för att komma ut ur rummet. Jag tar av mig ringen och lägger den i min ficka, jag klarar inte av att ha den på mig. Nu kan jag tänka lite klarare. Vi tar varandras händer åter igen, och går rakt genom väggen och kommer ut ungefär där vi gick in. Munkarna väntar på oss, och hälsar glatt när de får syn på oss.

Vi känner oss riktigt glada för att de gick så lätt. Ja, bortsett ifrån att jag blev lite borta ett tag av ringens höga frekvens. Jag inser att den nog måste bäras när man har den svarta stenen med sig.

Örn frågar munkarna ifall det är något mer som skall göras innan öppningen av dimensionsporten. De svarar att alla delar nu är klara ifrån denna plats, och att de nu önskar oss lycka till i vårt arbete.

Orm & Drake frågar ifall de vet när vi skall utföra arbetet, men de svarar att tiden måste vi skapa själv, men arbetet skall vara klart när början till skiftet skall inledas. Jag antar att de menar till den 17-18 juli.

Dags att resa tillbaka, vi ställer oss i ring, håller varandras händer och tänker oss tillbaka till vår grotta, ringen finns i min ficka.

När vi är framme och samlade runt elden, ber jag dem vänta medan jag lämnar ringen på samma ställe som de andra verktygen finns. Det känns säkrast så.

Det tar en stund innan jag kan se de båda pyramiderna. En märklig formation egentligen, två pyramider möts i två olika dimensioner, en finns på jorden, en annan pyramid möter toppen uppifrån en annan dimension. En bit ifrån där de möts finns en dörr som jag kan komma in genom.  Jag kommer in i en korridor, nu kan jag se vakten direkt. Han står till höger om mig och bugar lite lätt för att visa att han godkänner att jag kommer in. En bit längre fram står bordet, på bordet står skrinet, och vid sidan om skrinet ligger bönerullen. Allt precis som jag lämnat det tidigare. Nu öppnar jag skrinet och lägger ringen vid sidan om korset, den svarta stenen och pyramiden. Nu är allt samlat. Skönt.

Vänder för att gå ut när någon ställer sig framför mig, jag når bara till bröstet på denna varelse.

- Vad vill Du mig? Frågar jag. Har svårt att hålla fokus. Varelsen studerar mig.

Det var förmodligen bara någon som ville kolla så att jag inte hade tagit något med mig, eftersom jag kunde gå vidare efter en stund. Jag blev lite skraj där, nu är det dags att resa till grottan igen.

Känner mig ganska sliten när jag åter igen kan känna att jag är tillbaka i grottan, de andra väntar på mig.

- Är allt bra? Frågar Uggla.

- Känner mig yr, svarar jag.

Uggla reser sig och gör något med mitt kronchakra. Jag känner mig bättre nästan genast.

- Tack, det där hjälpte, nu känns det bättre.

- Du glömmer att stänga mellan resorna, det är inte konstigt att Du blir yr.

- Ok, ska försöka tänka på det. Är det något mer vi ska göra idag, för jag skulle kunna tänka mig att resa hem direkt. Jag är för otränad för långresor, säger jag med ett leende.

- Smit hem med Dig nu, det kan vi alla göra. Tror inte någon av oss orkar göra något mer på ett tag. Dags att vila inför öppningen, och kontrollera ifall vi skall göra något mer. Var och en av oss kan ju försöka tala med guider för att få mer information. Vi kan ju försöka ses innan öppningen.

 - OK, hejdå! Nu orkar jag inte mer. Säger jag o bugar för att säga på återseende, men det blir inget av det för jag tappar fokus direkt.

Kl. 16.21 Två timmar och tjugo minuter!!

2010 07 11.

Snart dags med öppningen ........Jag är för "rastlös" för att göra någon själsresa. Av det min syster har berättat för mig inser jag att denna portöppning kommer att kräva en hel del av oss. Jag "vilar mig i form". Syrran är lugn, det borde jag också vara.

2010 07 12 Kl 18.40

Inte en enda gång har jag försökt prata med guider eller andra källor för att kontrollera ifall vi skall utföra något mer arbete innan öppningen av porten. Har varken haft tid eller ork, dock är jag rastlös så jag tror att jag kryper ur skinnet. En orolig känsla finns inom mig hela tiden, så jag måste helt enkelt försöka fråga vad som är på gång. Så här brukar jag bara känna mig när det är något som skall börja, något nytt som jag inte har någon aning om.

Jag tänker försöka ta mig till kvinnan i stugan, hon brukar ha koll på mig.

Efter bara en liten stund ser jag den vitkalkade lilla stugan, knackar på trädörren och ställer mig utanför för att vänta på att hon skall öppna för mig. När hon inte kommer tar jag tag i dörren och går in i rummet, det har jag gjort tidigare. Allt ser ut som det brukar. Enkelt och ombonat. Sätter mig vid bordet som står vid fönstret och väntar på henne. Känner en svart katt som stryker sig mot mina ben, och inser att hon redan är här. Kvinnan förvandlar sig ofta till en svart katt. När hon är säker på att jag kan se henne och vet att det är hon, så visar hon sig i sin kvinnogestalt för mig. Skrattar lite grann och ser glad ut.

- Det var länge sen nu, betyder det att Du har full kontroll på läget eller?

- Nej det betyder enbart att jag har tagit en paus från resor, jag har inte haft tid. Mycket arbete med siffror och ett behov av att göra annat. Men jag känner på mig att jag borde ha varit här tidigare, hoppas att det inte är för sent. Kan Du förklara varför jag är så rastlös, och varför det känns som mer arbete skall utföras innan öppningen? Är det något mer vi bör veta innan.

- Just nu är allt som det ska. Din rastlöshet beror på att din själ förbereder sig inför morgondagen. Som Du säkert inser kommer ditt arbete med själsresor att fortsätta även efter öppningen av den nionde porten.

- Är det något som vi ska tänka speciellt på imorgon?

- Det kan inte jag svara på, det kan enbart den nionde dimensionen svara på. Du får resa dit.

- Kan Du vänta på mig här medan jag försöker ta mig dit?

- Ja, res Du.

Efter en stund känns det som jag sitter i den där höga karmstolen med varelser i en halvcirkel framför mig. Jag kan inte uppfatta de som sitter framför mig så tydligt. Frekvensen är jättehög, och jag måste upp i frekvens.

Det verkar som om de visar mig kläder. De kläder som visas mig är av ett tunt sidenmaterial. Påminner om knälånga kåpor med byxor och mantel till. De använder sig av naturens färger. Guld, ljusbrunt, gräddvitt, mycket tyg, vackra spännen i någon gulvitmetall, mantlar också av siden fast mycket tjockare. Mycket broderier i guldtråd finns lite överallt, runt ärmar och mantlar och de halvlånga kåporna.

- Varför visar Ni mig kläder?

- Det är en gåva till Er alla som skall utföra arbetet, vi har redan lämnat passande storlekar till Er i grottan. Kläderna kommer att skydda Er när frekvensen höjs, det är viktigt at Ni tar på Er kåpa och byxor innan Ni börjar arbetet.

- Hur har Ni kommit Dit, till grottan menar jag.

- På samma sätt som Du är här nu. Tänk inte mer på det nu, det finns viktigare saker att koncentrera sig på.

- Ok, vad behöver jag mer veta innan öppningen.

- Vi är mycket angelägna om att Ni alla skall veta att Ni skall resa tillsammans. Alla skall vara med eftersom Ni balanserar varandra i detta arbete. Frekvensen kommer att vara hög för Er, men Ni är alla tränade för arbetet och kommer att vara skyddade hela tiden.

När frekvensen blir för hög, be då den svarta stenen om balans. När Ni håller den i handen kommer Ni att balanseras direkt. Den som har ringen på sig, bör också hålla i stenen.

Tänk på att ta bönerullen med Er. Ni som ännu inte har läst något i den skall göra det under öppningen.

När det är dags att öppna den sista porten skall ett par droppar vätska ifrån pyramiden hällas på ringen, då separeras den ifrån sitt fäste och kan användas för att öppna den sista mekanismen. Resten av vätskan skall fördelas till de inne i den nionde dimensionen.

- Kommer orden som läses från bönerullen att hjälpa till att öppna porten?

- Det får Du veta då. Ni kommer inte att vara ensamma i detta arbete, Ni är många ifrån olika dimensioner som har arbetat för samma mål under en tid. Alla kommer att samlas för att hjälpa till och skydda. Nu har Du fått veta allt som behövs, gå tillbaka nu.

- Tack! Jag bugar mig i karmstolen och tänker mig tillbaka till kvinnan i stugan.

- Så konstigt att de gav oss kläder, jag måste kolla ifall de verkligen finns i grottan. Är Det något som du vet att jag borde fråga Dig om innan jag smiter iväg?

- Nej allt kommer att gå bra imorgon, det vet jag. Ni är alla tränade, använd kläderna så är Ni skyddade i den höga frekvensen också.

- OK, vi ses säkert snart igen.

- Kom när Du har fler frågor.

- Eller när jag känner mig rastlös, säger jag med ett snett leende. Tack för hjälpen idag.

Nu måste jag kolla ifall det verkligen ligger kläder inne i grottan och väntar på oss.

Efter bara en liten stund kan jag känna att jag är befinner mig inne i grottan, Namnmannen sitter vid elden och blundar. Jag sätter mig vid hans sida och säger hej. Efter en stund öppnar han ögonen.

- Hej, säger han. Det var länge sen, hur är det?

- Jodå allt är som det brukar, full fart. Ibland undrar jag hur tiden ska räcka till allt som behöver göras.

- Det är många som upplever det så just nu, förhoppningsvis ska det bli ändring på det snart.

- Jag håller med Dig, det finns så mycket som är roligt, det hinner man alltid med ändå. Trixet är väl att fylla tiden med det vi tycker om.

- Njaeej, det var inte så jag menade. Portöppningen kommer förmodligen att hjälpa oss att uppleva tiden som mera flödande. Vi kommer på något sätt att få tillgång till mer tid om vi vill.

- Hoppas att det stämmer, för det hörs ju skönt. Har du möjligen sett till kläder som har blivit lämnade till oss här i grottan.

- Ja det är därför jag sitter här o väntar på Dig. De sade att Du förmodligen kommer för att kontrollera så att deras information stämmer. Allt ligger i en fin hög borta i hörnet. Vi ska tydligen ha speciella kläder på oss imorgon.

- Ja, de sade att vi skulle skyddas bättre om vi hade dessa kläder på oss. Tydligen skyddar kläderna oss emot höga frekvenser. Har Du fått veta något mer innan vi ska arbeta?

- Ja lite, men det är nog samma som Du har fått veta. Vi ska läsa ur bönerullen, de som inte tidigare har läst något ur den. Det är din syster och Uggla som har läst tidigare, så vi blir ju ganska många som ska läsa.

- Ja, vi får se hur det blir, jag har fått veta att allt ska gå bra, och jag inte ska oroa mig, så det tänker jag sluta med.

- Bra, då ses vi här imorgon, säger Namnmannen.

- Ja, tack för att Du väntade på mig här, vi ses imorgon. Hejdå.

- Hejdå.

Kl. 20.38

Rastlösheten inom mig är helt borta, istället känner jag mig fullständigt lugn. Synd att jag inte har ”lyssnat” till detta tecken tidigare. Men jag måste erkänna att jag trodde att jag fullständigt var ute i det blå när först jag såg kläderna, aldrig att jag skulle kunna koppla ihop det till vårt arbete imorgon. När bilderna på kläderna inte ville försvinna, så förstod jag att de hörde samman med informationen.

2010 07 13

Redan vid niotiden var jag på plats hos syrran, 45 min i bilen innan ger mig lite distans till att arbeta med själsresorna. Att resa fysiskt är inte lika enkelt, det känns klumpigt. Någon gång i framtiden borde vi kunna förflytta oss med tankens hjälp rent fysiskt. Det är många tankar som hinner susa igenom hjärnan under en bilfärd. Vad är det jag håller på med egentligen, jag borde vara hemma och arbeta med bokföringen istället.

Det är tur att jag för länge sedan har insett att vi är många som arbetar på samma sätt, fast på olika nivåer och i olika frekvenser. Alla emot samma mål, att skapa en värld där frid och harmoni råder för alla. En värld i frihet och samförstånd, en ren värld där vi behandlar varandra och Moder Jord med kärlek och respekt.

Den frekvens som min syster arbetar med och i skulle jag inte klara av. Hon går fullständigt utanför sin kropp när hon arbetar. Min själ har hela tiden kontakt med kroppen, och jag kan inte alls känna mig separerad. Har upplevt att vara utanför kroppen och hur svårt det är att få plats när man väl ska tillbaka. Jag förstår varför det är jag som gör "grov jobbet" med att få budskapen och ledtrådar till vad som skall göras och hur det skall göras.

När jag väl kom fram till henne idag, gick syrran och vattnade blommorna. Skönt tänkte jag, då är det fortfarande lite lugnt, då hinner jag berätta för henne vad som skall göras.

Ganska snart insåg jag att hon redan var på väg in i en annan värld, hennes ögon såg mig knappast. Ändå berättade jag för henne att hon skulle ha den svarta stenen i handen för balansens skull, och att det fanns kläder till henne ifall hon kunde använda dem. Kläderna skulle skydda henne och oss mot frekvensskillnaderna.

Hon lyssnade knappast, utan berättade ganska entonigt att arbetet som skulle göras kunde hon inte alls styra över, det fick bli som det blev. Allt sker på ett annat sätt för henne.

Det som allra mest har oroat mig sen jag fick veta det, är att syrran ev. skulle "upplösas" , det störde mig något enormt, men jag hade lyckat få ordning på oron kvällen innan.

Jag fick veta att det var hon som skulle hämta alla prylar i pyramiden, sen var det bara till att hänga med.

Helt plötsligt reser hon sig och säger att nu måste hon arbeta, och går helt frånvarande ifrån mig.

Dags för mig att göra vad jag kan för att hjälpa till. Eftersom jag hemma hos syrran skriver för hand, pennan och handen hinner inte med att skriva alla ord och känslor som förmedlas. Ska försöka återge vad som hände:

När syrran och jag kom in i grottan var alla redan samlade och ombytta till nya kläderna. Alla såg beslutsamma och samlade ut. Hälsade på oss med nickar och ögonkontakt. Syrran reste direkt iväg för att hämta alla verktyg från pyramiderna. Hon bytte inte kläder, för det funkade inte med hennes storlek. ( Hon är verkligen jättestor som ängel )

Jag tar på mig kläderna som finns kvar till mig, byxor och en knälång tunika i ett tunnt material som ser ut som siden, men nog är gjort av något som inte är tyg eftersom de känns ganska tunga att ha på sig.

Någon frågar ifall det är något som vi bör veta innan vi börjar.

Uggla börjar berätta: Han förklarar att tiden kommer att expandera, vi kommer att få mer tillgång till olika sorters tid, även bakåt i tiden. Detta för att vi ska få en större möjlighet att förlåta och se våra egna misstag i arbetet med att förlåta. Vi är alla delaktiga på något sätt eftersom vi hör samman med allt som finns.

Syrran kommer tillbaka och säger bara: Följ mig, så försvinner hon genast.

Vi som är kvar tar direkt varandras händer för att följa efter, allt sker i en hypersnabb hastighet. Jag vet inte vart vi färdas, när vi stannar upp är vi framför något som återigen påminner om en bergvägg. En hård stenvägg, ingen port syns i väggen, däremot kan jag se flera av de guider och hjälpare som varit med under resornas gång för att hjälpa oss att finna alla verktyg. De står i en halvcirkel bakom oss, Broder Thotalius tar några steg fram till syrran och pratar med henne om korset, det är ju han som hela tiden har följt detta kors. Efter en stund tar syrran ( som verkligen ser ut som en ängel ) fram korset och sätter det på en liten avsats i bergväggen. Det tar bara en liten stund så visar sig en oval port med en massa mekaniska delar, det ser ut som rörböjar i ett enda virrvarr. Ingen av oss förstår hur korset ska kunna placeras för att bli ett verktyg till öppningen av denna port. Så tar Örn ett steg framåt, han har kommit på att det saknas en del av kopplingarna mellan "rören". Syrran tar korset och placerar där kopplingen mellan olika rör borde sitta, det fäster fast direkt. Omedelbart börjar någon form av energi pulsera inuti rören, porten börjar lösas upp, och ser mer ut som en virvel av tjock energi. Det snurrar runt, runt. Jag väntar på att porten skall försvinna, men rätt vad det är så tar syrran ett steg rakt igenom porten trots att den inte har försvunnit!

Nu får vi snabba oss, vi följer efter och går också igenom porten som ännu inte har öppnats helt. Det är trögt som bara den, och när vi är på andra sidan är frekvensen ändrad. Det blir svårt att andas, och vi går närmare syrran eftersom det är hon som har den svarta stenen.

Direkt blir frekvensen balanserad när vi kommer i närheten av stenen. Vi ser att syrran står och pratar med porten. Hon pratar med ord som jag inte förstår, men som hörs som ett änglaspråk. Porten ser ut som en stjärna i ljusa regnbågsfärger. Namnmannen tar fram bönerullen och börjar läsa. Jag kan höra orden men kan inte uppfatta dem med min logiska sida, kan enbart förstå med mina känslor. Orden bildar en stark bön som ber att kunskapen som skall komma ifrån porten enbart ska kunna användas till kärleksfullt arbete, och gott till hela universum.

Jag är helt koncentrerad på att balansera min syster. Hon tar fram pyramiden, skruvar av toppen och droppar ett par droppar av vätskan på ädelstenarna på ringen som hon bär. Ädelstenarna lossnar från ringen och placeras i stjärnans mittpunkt. Genast börjar stjärnan att pulsera, diamanterna på pyramidens kanter lossnar av sig själv, och liksom väljer sin plats i stjärnans kanter. Var och en har sin plats, det var säkert minst tjugo diamanter som flög i luften.

Vätskan som finns kvar i pyramiden liksom växer och flödar ut överallt och omsluter oss, frekvensen balanseras. Syrran pratar fortfarande med porten och det lyser om den.

Så blir det min tur att läsa ur bönerullen, tar fram pergamentrullen och står en stund och tittar på ett vitt papper. Så kommer det fram tecken som jag kan läsa:

En tid av evinnerig frid ligger framför Er, om ni väljer att gå denna väg.

Var och en av Er måste ta detta beslut.

Inget är av tvång, enbart av kärlek.

Vandra med kärlek i Ditt liv all tid.

Vandra med respekt i Ditt liv all tid.

Vandra med glädje i ditt liv all tid.

Vandra med lycka i Ditt liv all tid.

Vandra i frid i Ditt liv all tid.

Vi som finns här tillsammans och har lyssnat på orden som läses av mig, väljer direkt att vandra denna väg.

Precis när vi har uttalat orden att vi väljer denna väg börjar porten att stråla och öppna sig mer och mer. Det gör ont i mitt huvud av frekvensändringen, och inser att den svarta stenen är långt borta. Stjärnan öppnar sig, och vi faller på knä med böjda huvud. Syrran står upp och ser till att vätska från pyramiden kommer alla till del, även de som kommer inifrån porten. Det är någon form av livsenergi eller livskraft som fanns i pyramiden. Vätskan balanserar de som kommer ut ifrån porten så att de kan vara i vår energi. Öppningen i porten sprider en känsla av ren vishet och frid. De som kommer ut liksom skrider fram, det ser ut som änglar. En av dem går fram till syrran och pratar med henne. Så vänder hon sig om och ser jätteglad ut, och säger att hon skall bara.....så försvinner hon! Helt borta! Jag blir så orolig så jag nästan tappar fokus.

Det var detta som jag var rädd för skulle hända, jag står kvar och väntar, kanske kommer hon tillbaka.

Reser mig från stolen där jag sitter vid bordet för att kolla så att hon fysiskt finns kvar hos mig, jodå hon finns där.

Bra, då kan jag gå tillbaka till den nionde dimensions porten.

Allt är fridfullt och ljust, energin har jämnat ut sig och den första porten är numera också borta. Änglarna som väntat på att få komma igenom den nionde dimensionsporten är redan på väg till sina uppgifter.

Vi står kvar en stund och ser på varandra, Uggla, Namnmannen, Pantermannen, Orm & Drake, Örn och jag. Alla är glada men ser ganska trötta och slitna ut, kläderna som var så fina när vi började hänger nu i trasor. De har säkert skyddat oss mot frekvensändringar. Väntar på att syrran ska komma, men till slut inser jag att jag måste hjälpa henne att komma tillbaka till sin kropp. Det är dags att resa tillbaka till grottan, och när vi väl är där säger jag till de andra att det har varit en stor ära och ett nöje att arbeta med dem. Jag måste tillbaka direkt till syrran. De nickar och ler, vi ses snart igen säger de. På återseende säger jag.

Ganska tung i huvudet reser jag mig ifrån stolen för att gå bort till syrran. Jag är nog också lite "borta". Frågar henne tyst ifall hon vill ha hjälp med att komma tillbaka, hon grymtar mycket svagt. Jag tar det som ett ja, och börjar röra vid hennes armar och håret för att få henne att känna att hon har en kropp. Pratar lite med henne, tar ett par stenar och placerar i hennes händer, skapar ett jordkraftsbad för att hon skall kunna få mer jordenergi. Det rycker i händerna på henne och ögonen fladdrar när hon försöker öppna dem. Efter en stund lyckas hon med att öppna ögonen. Pupillerna är lite större än ett knappnålshuvud. Det ser läskigt ut, men numera vet jag hur hon ser ut när själen fortfarande vill vara utanför kroppen. Det är svårt att kontrollera kroppens rörelser, och tydligen är ögonen mycket svåra att kontrollera. Jag pratar med henne, och börjar få vettiga svar, så efter en stund hjälper jag henne att resa sig. Det tar en stund innan hennes kropp lyder som den ska, men under tiden vi sitter och berättar för varandra om våra upplevelser under resans gång så klarnar hennes ögon betydligt.

Det känns som om vi är färdiga för denna gång. Inget jubel, ingen glädjekänsla. Kan bara känna en djup frid inom mig för att allt gick bra, och att alla är tillbaka i denna verkligheten igen, även syrran.

Nu vill jag ha kaffe och en pratstund om vanliga saker innan det är dags för mig att köra hem. Tillbaka till verkligheten, eller?

Vilket är det som är verkligheten? Jag har valt att se båda dimensioner som verkliga, och tror att det är många fler än jag som också arbetar på detta sätt, men som kanske inte vågar eller vill berätta. Kanske blir denna berättelse en bekräftelse på att deras arbete också är verkligt.

Tack för att Du har läst. Nu blir det nog inte mer skrivet på denna sida.

Berit