Söndag den 14 januari 2007

Återigen gör jag bara som mitt hjärta vill.

Något inom mig säger att det är dags att berätta, ifall det är någon som också behöver lära sig att lyssna till sitt hjärta.

Denna berättelse skriver jag till min strålande vackra, självständiga, envisa och förståndiga väninna Anna, om hon någon gång läser den vet hon varför.

Jag tillägnar den min älskade syster, hon är absolut en av de modigaste människor jag känner, och kommer alltid att vara min inspirationskälla när det gäller andra dimensioner av livet.

Detta är en berättelse om att våga bryta gamla mönster i sitt liv, för att förändra sin livssituation, även om man är fruktansvärt rädd för att ändra den säkra tillvaro man har. Den handlar om att få kraften att våga hoppa ut i det helt okända, utan att veta exakt var man landar.

Det känns som om flera liv har passerat sedan dess. Men jag ska berätta hur jag har fått lära mig att förändra min livssituation till det bättre.

Det började så här…..

Allt var perfekt. Just precis så perfekt som något kan bli. Jag älskade mitt trettioåriga välbärgade liv, min man Kaj, vår underbart busiga 2,5 åriga dotter Maria. Jag älskade också vårt ombonade vackra hus, familjeföretaget vi arbetade i tillsammans med mina älskade föräldrar, farmor som bodde i huset bredvid oss, mina vänner, våra kunder, den lilla fiskebyn vid Hanöbukten som vi bodde i.

Hela min tillvaro var endast lycklig.

Tills den där natten 21 februari 1991 när pappa ringde och sa att jag måste komma direkt och passa Mats (min 11 årige bror som låg och sov) för mamma hade blivit sjuk och måste till sjukhuset.

När jag kom dit några minuter senare var ambulans på väg och jag kastade mig över mamma för att ge henne konstgjord andning, gud - vad och  hur ska man göra? Med telefonhjälp från larmcentralen gjorde jag så gott jag kunde, men insåg förtvivlat att något var bottenlöst fel när osmält mat bubblade upp från mammas strupe in i min mun.

Vad gjorde jag för fel! Gode gud hjälp mig! Finns det en gud så hjälp mig NU!

Inget hände, helt utpumpad och spyfärdig insåg jag förtvivlat att mamma var jättesjuk, bara hon kommer in till sjukhuset snabbt, så kan de hjälpa henne.

Ambulansmännen kom och hämtade mamma, jag insåg att jag måste följa med, så jag tog Mats i bilen och körde hem honom till Kaj.

Jag vet inte hur jag kom in till sjukhuset, men det tog inte så lång tid förrän jag hade överläkaren framför mig som berättade att de inte hade kunnat göra något när mamma kom in. De hade gett upp! Sicka jävla skitstövlar! Hur kunde de bara göra så? Jag var såååå nära att ge honom på käften, det finns inte på kartan att ge upp…hur kunde de göra så. Min mamma var död.

Den närmaste tiden efter mammas död minns jag bara som en dimma av ångestladdad ilska och sorg..

Min lyckliga bubbla hade börjat rämna, och detta var bara början.

Hela vår familj gick på knä av arbete och sorg, dock utan att låta sorgen komma fram så pass mycket att man kunde påbörja någon form av sorgeprocess.

Inte så långt efter att mamma gått bort blev farmor mycket sjuk, och fick vårdas på sjukhus.

Min farbror fick en allvarlig hjärtinfarkt, som också sände honom till samma sjukhus som farmor låg på. Jag minns att när vi skulle hälsa på dem på sjukhuset snurrade de svartvita rutorna på golvet framför mig, så att jag knappast kunde ta mig fram igenom sjukhuskorridoren.

Till slut orkade jag inte mer, jag tog Maria med mig till sommarhuset i blekinge skärgård. Jag gömde mig, tog semester. Där kunde jag åtminstone ta hand om min dotter utan att vara helt yr.

Jag fick inte någon tröst av min man, vi pratade inte längre, det gick inte. När jag fick panikångest attacker på nätterna ville han inte ens hålla om mig. Iskall tomhet var det enda som fanns mellan oss. Ett tag var jag helt övertygad om att jag också skulle dö, och lämna min dotter själv utan mamma.

Det var en vidrig tid.

Farmor dog i juli utan att jag var hos henne. Det kommer jag nog aldrig att kunna förlåta mig själv. Jag vet att farmor förstod och förlåter mig, men jag kan inte med känslan av att jag lämnade henne. Just då kunde jag inte mer, jag hade slut på alla energiresurser. Min lyckliga bubbla existerade inte längre, det kändes som om jag höll på att gå i bitar själv, utan något form av försvar, kände jag mig helt naken och orkeslös.

Min farbror gick igenom en stor hjärtoperation i september, som lyckades fantastiskt bra.

För första gången detta år, kändes det som om att vi var på väg ut ur det nattsvarta hål som vi befann oss i.

Äntligen skulle vi kunna börja om på nytt igen, semester på Cypern 2 veckor. Bara för att ta igen oss, och börja leva. Tänk så skönt!

Kaj ville absolut inte följa med, han hade inte tid sade han. Så jag tog vår dotter med mig och åkte. Det skulle bli så härligt!

När vi kommit fram till hotellet och installerat oss på rummet, ringde jag hem till Kaj för att berätta att allt var OK med oss.

Utan att bry sig speciellt, berättade Kaj att han ville skiljas, och att han träffat en annan kvinna!

Detta kunde han inte ha sagt tidigare, utan det var bäst att passa på när jag var långt hemifrån, utan möjlighet att komma hem.

Alla som har blivit bedragna av sin man, vet vilken usel känsla man får för sig själv. Man är inte värd ett ruttet lingon, jag kände mig som en urvriden disktrasa, skitig, ful, tjock, utnyttjad…ja  allt tråkigt, trist och äckligt jag kunde komma på.

Hur lyckades jag stanna 2 veckor på Cypern?

Jag har alltid varit bra på att förtränga saker – Nu kom det väl till pass kan jag säga. Jag visste att det skulle bli en mardröm när jag kom hem, därför passade jag på att mysa så mycket jag kunde med Maria, som hade jättekul hela tiden. Vi badade, hon skaffade direkt kompisar i samma charmiga ålder, var på utflykter, tog det lugnt i 2 veckor.

Kaj hade lovat att inte bo hemma när vi kom hem, det var ok. Dock hade han kvar nycklarna……så när han kom in igenom dörren första kvällen hemma, blev jag inte speciellt glad.

Men jag insåg snabbt att något var helt och hållet fel med honom, han bar sig konstigt åt, pratade om att ta livet av sig, åt tabletter som han fått utskrivet av läkare, rohypnol tror jag han sade att de hette. Tabletterna skulle få honom att må bättre, men jag tycker att de gjorde honom konstigt aggressiv.

Jag har aldrig någonsin tidigare varit rädd för honom, men när han tog en kökskniv i handen och såg hotfullt på mig, tog jag telefonen och ringde polisen. Han slet av sladden till telefonen, och jag var övertygad om att han skulle sticka kniven antingen i mig eller sig själv.

Just då ringde det i den andra telefonen på ovanvåningen. I sitt omtöcknade tillstånd registrerade han signalen, när jag sade att jag måste svara så att signalen inte väckte ”lillan”, lät han mig svara. Jag rusade upp på ovanvåningen och svarade. Det var polisen, på något sätt hade de registrerat telefonnumret som ringt och ringt upp på nytt. De förstod att jag var rädd, och lovade komma så fort som möjligt.

Kaj lugnade sig när polisen kom, de körde honom till hans nya lägenhet.

Tiden efter går egentligen inte att beskriva. Hur kan man bli så blind i ett äktenskap? Hur kan en person helt och hållet förändras? Kaj var helt psykotisk och blev absolut inte bättre av  tabletterna, tvärtom. En eftermiddag kom han till jobbet och sade att han hade tagit hela burken tabletter, så nu skulle jag slippa honom i fortsättningen. När han rusade iväg följde jag efter honom. Alla i vår lilla by som såg oss den eftermiddagen förstod att något var riktigt galet. När jag till slut fått tag på honom och höll fast honom, kunde jag inte annat än skrika på hjälp. Jag behövde hjälp att få honom till sjukhuset. En man på cykel stannade, och jag bad honom hämta pappa uppe på jobbet. Kaj var svag efter alla tabletter, så jag klarade att hålla fast honom där ute mitt på gatan i byn. Pappa kom efter en stund och hjälpte mig hålla honom, jag rusade in i första bästa hus, för att ringa ambulans.

Folksamlingen runt om oss gjorde inget för att hjälpa till, Kaj kämpade emot så pappa bröt ett revben. När vi alla var helt slut kom ambulansen och polisen. Äntligen, nu skulle han bli hjälpt. Nu måste väl någon kunna tvångsinta honom på psyket. I mina ögon stod det helt klart att Kaj behövde hjälp. Man försöker inte ta livet av sig utan anledning. Varför blev det så?

På sjukhuset lovade de att köra upp honom till psyket i Kristianstad, där skulle han få professionell hjälp.

Mitt i natten kom Kaj med taxi från Kristianstad och krävde att jag skulle betala taxin. Vilket jag naturligtvis gjorde. Men hur i hela fridens namn hade han lyckats komma ifrån psyket? Han hade lurat dem, sade han. Hur kan det få lov att gå till så här på våra sjukhus?

Förmodligen insåg Kaj att han måste ta det lugnt med tabletterna efter denna dag, för han blev lugnare.

Jag hade för länge sedan skrivit på skilsmässopapperna, och började få ordning på mitt och ”lillans” liv. Det var inte tal om att Kaj skulle ha vårdnaden om vår dotter, han orkade inte sade han. Jag trodde att han nog skulle ändra sig när han blev bättre, men det blev mer annorlunda än så. Efter bara 3 månader kom Kaj och frågade om han kunde komma hem igen, han orkade inte längre sade han. Orkade inte längre? Vadå orka, det var ju han som hade tvingat fram skilsmässan. Jag förstod inget, men lät honom flytta hem för Marias skull, hon skulle inte behöva växa upp utan pappa.

Kärlek – vad är det? Tillit – fanns inte kvar. Om vi någonsin hade haft kärlek i vårt liv, så fanns det inte kvar ett enda dugg längre.

Vi bodde tillsammans och arbetade tillsammans, vi var mest som kompisar skulle jag tro. Eller så höll jag på att ta över mammarollen för honom också? Kunde det vara så? Det var min mor som höll ihop Kaj mentalt. När hon dog, förlorade han fotfästet totalt?

Mina teorier blev till slut helt knasiga. Jag hade aldrig varit med om att någon föll ihop psykiskt, och behövde förstå. Men det gick inte att förstå.

Vi levde tillsammans och jag intalade mig att jag älskade honom, men hur jag än försökte, kunde jag inte längre lita på honom. Jag som aldrig tidigare varit svartsjuk, bevakade honom hela tiden. Jag vet att det var gräsligt av mig, och jag hatade mig själv för att jag gjorde det.

Efter 4 år var det dags igen, Kaj skaffade sig en ny kärlek och naturligtvis kom jag nästan direkt på honom. Han är inte speciellt bra på att ljuga. Denna gång var skilsmässan ett faktum. Inte enkel, men definitiv och utan återvändo. Det fanns inget kvar att bygga på. Vi hade åtminstone försökt.

Det tog ett par månader innan jag mådde bra igen. Kilona rasade av mig, både på vågen och mentalt. Livet som ensamstående mamma med en liten tös på snart 8 år kändes mycket lättare än jag trott. Jag hade aldrig bott ensam någon gång. Inte nu heller med Maria förstås, men det är annorlunda. Det kändes som om min tillvaro blev gladare och lättare. Jag hade mer tid för mig själv. Dock orkade inte Kaj ha någon vårdnad av Maria, så hon saknade sin pappa mycket. Det är inte så lätt att vara både mamma och pappa kom jag på. Jag tror ändå att Maria har klarat sin uppväxt utan några större men. Hon och Kaj älskar varandra på sitt sätt.

När jag såg tillbaka på våra 17 år tillsammans, kunde jag bara vara tacksam mot Kaj för att han vågade ta steget.

Jag hade aldrig gjort det. Ta steget att vilja skiljas. Jag skulle aldrig ha vågat. Inte då, jag var så bunden vid att hålla ihop familjen, ingen i min familj hade tidigare skiljt sig.

Kaj hade ”räddat” oss båda genom att våga. Hur vågade han? Hur gör man?

Jag inser nu att det för mig var som att födas på nytt.

Jag upptäckte nya sidor av mig själv, fick anstränga mig för att hitta tillbaka till MIG. Jag lärde mig att tycka om och älska mig själv. Varför hade jag satt mig själv åt sidan alla dessa år?

Jag läste mycket. Tack vare min syster började jag utforska nya dimensioner av livet. Det finns så mycket spännande böcker.

Jag gick kurser i healing, där jag lärde mig att förmedla ”livs energi”. Detta gjorde jag för att jag fick healingbehandling själv, och mådde otroligt bra av det. Jag blev nyfiken på hur det funkade, så jag lärde mig att göra healing behandling.

Jag följde med en kompis till Öland för att måla. Målerikursen var vedisk. Då hade jag inte en aning om hur det skulle påverka mig, men efter 2 veckors intensivt målande tillsammans med fantastiska människor som många av dem utövade meditation, var jag lyckligare än någonsin.

Så började jag måla igen. Det var helt och hållet underbart! Jag kunde hålla på och måla till 4 på natten, för att sen gå upp tidigt och lämna Maria på skolan och gå och jobba. Vilken energi jag hade. Naturligtvis var jag tvungen att lära mig meditera, måste förstå hur det också fungerade. Meditationen hjälpte mig att hålla energinivån hög.

Jag kände knappt igen mig själv längre. Jag som aldrig hade trott på något man inte kan bevisa. Hade alltid varit helt ointresserad av ifall det fanns liv efter döden. Självklart fanns inte det, ansåg jag förut. Men nu började det bli mer än självklart för mig att vi lever många liv. Lättast tyckte jag var att ta till mig att vi kommer att leva flera liv förutom detta. Men när jag väl insåg att tanken kändes bra med liv efter detta liv, måste jag självklart acceptera att jag levt flera liv tidigare.

Det finns så klart mycket märkliga och konstiga idéer även bland dem som sysslar med att utforska andra dimensioner av livet. Jag brukar vara försiktig med lärarna. Känns läraren bra är det OK.

Tillbaka till hur jag lärde mig att våga.

Jag har alltid varit beroende av trygghet. Nu när jag var ensamstående mamma var mitt arbete på familjeföretaget extra viktigt för mig. Som delägare i företaget kändes min tillvaro trygg och stabil. Dock arbetade jag fortfarande tillsammans med Kaj som också var delägare. Vi hade helt olika syn på hur företaget skulle drivas, vilket gjorde att vi rök ihop ganska ofta. Nu hade jag inga problem med att säga ifrån längre. Men jag började må dåligt av att gå till jobbet. Jag stannade för min fars skull. Ville inte sluta för hans skull. Dessutom trodde jag inte att jag skulle klara av något annat arbete, jag hade inte någon självkänsla överhuvudtaget. Ska jag vara ärlig så var det nog mest rädslan för att inte klara av något annat, som höll mig kvar.

Det gick så långt att jag till slut inte kunde tänka när jag var på jobbet, skulle tro att det känns så att bli utbränd.

En dag när det var som värst satte jag mig framför datorn och började skriva. Utan att tänka mig för, skrev jag vad jag kände, det blev ett brev till min far där jag berättade att jag måste sluta. Jag skulle sälja mina aktier i företaget och försöka hitta något annat att syssla med. När jag hade läst igenom orden som mina känslor fick fram, bestämde jag mig. Jag slutade, hela jag behövde det. Känslan var obeskrivligt skön i kroppen när jag gjorde som mina känslor ville. Det var dags att börja leva mitt eget liv helt och hållet.

Naturligtvis var jag jätterädd!  Det kändes likadant som efter skilsmässan, som att hoppa ut i något okänt, utan att veta hur eller var jag skulle landa. Nästan som att försöka flyga utan vingar.

Som egen företagare hade jag inget skyddsnät i form av A-kassa, dessutom hade jag inte sparat en krona för nödläge. Det blev nästan aldrig några pengar över som ensamstående, men jag fick lite pengar för aktierna i företaget, som Kaj köpte av mig.

Det tog ett par månader innan jag hittade ett fast jobb, med en inkomst som jag och Maria klarade oss på. En rar tjej på en privat arbetsförmedling fixade det till mig. Jag sökte och fick arbetet som ekonomichef på ett av stadens största tillverkningsföretag. Titeln skulle jag kunna vara utan, men den fick mig att känna lite självkänsla. Arbetet var intressant, och jag fick lära mig massor för att klara av alla nya arbetsuppgifter. Jag har Birgitta att tacka för mycket, tjejen vars arbete jag tog över, en superduktig tjej som hade fått en ny utmaning på en annan arbetsplats. Hon hann med att lära mig så pass mycket, att jag kunde klara av allt när hon slutade efter 3 veckor.

Varför var jag så rädd för att sluta tidigare? Det var ju inte svårare än så här att byta. Dessutom kändes det inspirerande, nyfiket och utmanande ja allt som det ska kännas när man byter arbete. Hela jag mådde bra av det. Maria var glad för hon hade en gladare mamma.

Ganska snart upptäckte jag baksidan av min nya arbetsplats.

Ibland kändes det som om en spegel hade satts på min gamla tillvaro fast med 100 gångers förstärkning.

Paret som ägde företaget jag numera arbetade i, bråkade konstant och ljudligt. Det kändes som om jag kommit ur askan in i elden.

Arbetsmiljön på kontoret var ibland outhärdlig. Vi fick inte ens diskutera med varandra, då kom genast någon av ägarna för att lyssna vad som pratades om.

Jag anslöt mig till facket för att möjligen kunna få deras hjälp med att reda ut arbetsmiljön . Jag trivdes ju hur bra som helst med mitt arbete, det var så intressant. Alla i personalen var helt otroligt gulliga, alla visste hur vi hade det på kontoret med alla bråk och kontroller.

Facket kunde inte göra något, fick jag besked om, de kände till situationen, men hade ingen möjlighet att göra något. Då lämnade jag facket, för att enbart ha kvar A-kassan.

Redan då kände jag på mig att jag skulle sluta igen, därför kändes det lite tryggt att tänka på att jag hade i alla fall A-kassa, även om den inte började gälla förrän om 6 månader.

Jag berättade för ägaren att jag inte kunde stå ut med alla bråk, samt att om inget ändrades kommer jag att sluta.

Inget ändrades, och en dag nio månader efter min första arbetsdag på företaget befann jag mig där igen……

Jag satte mig framför datorn och skrev hur jag kände mig, och insåg åter att det var dags för en förändring. Hur hade jag orkat stå ut med detta i nio månader?

Jag ville så gärna att det skulle bli bra, för jag trivdes med allt utom bråken. Det var det som fick mig att sluta igen.

En arbetsplats ska det inte bråkas på, den ska vara positiv!

En månad senare slutade jag, utan att ha något nytt arbete att gå till.

Denna gång struntade jag i ekonomin, för jag hade haft tur med en penningplacering, som gett mig och Maria extrapengar. Vi skulle klara oss i minst 3 månader utan problem.

Ibland undrade jag ifall det var meningen att jag skulle placera pengar i just den fonden. Vad fick mig att göra det? Tur? Nej knappast, det tror jag inte på längre.

I hela en dag var jag arbetslös!

Sen fick jag jobb på ekonomikontoret på en ännu större arbetsplats i staden. Nu stämde allt, nu var det trevligt även med alla kolleger och chefer.

Toppen, här kunde jag stanna hur länge som helst.

Trodde jag.

Efter tre jobbiga men trivsamma år, stod det klart att företaget inte klarade konkurrensen från Europa, våra tillverkningskostnader var för höga i förhållande till de priser som vi kunde få för våra högkvalitetsprodukter. Konsumenterna tittar tyvärr inte tillräckligt mycket på vad innehållsförteckningen deklarerar för en produkt. De tittar oftast på priset, vilket ledde till att våra produkter inte längre finns i butikerna. Fabriken gick tyvärr i konkurs.

Nu blev inte bara jag arbetslös, utan ett femtiotal anställa blev utan arbete. Jag anställdes av konkursförvaltaren för att reda ut de sista transaktionerna, sälja slut på befintligt lager, fixa alla slutlöner mm. Det var också intressant, men ganska sorgligt eftersom många av de anställda kände sig otrygga.

Nu blev det så att en konkurrent köpte fabriken och återanställde flera av de som arbetat ute i fabriken, dock hade de en egen ekonomiavdelning, så de behövde inte min hjälp.

Jag måste erkänna att jag mest av allt tyckte att det skulle bli spännande att se vad livet hade att erbjuda denna gång. Jag var riktigt nyfiken. För visst var det dags med ytterligare en förändring, dock var det inte jag själv som hade satt igång det denna gång. Det bara blev så.

Samma år som företaget gick i konkurs hade jag köpt en liten gård, dit Maria, jag, en hund, två katter och tre hästar flyttade tidigt på våren. Konstigt nog var jag inte orolig för ekonomi eller något annat. Semesterlön och lönegaranti, gjorde att jag inte var orolig.

När jag slutade den sista Juli, satte min semester igång. Eftersom jag inte hade haft någon möjlighet att ta ut någon semester tidigare, kändes det som semester, och inte som att vara arbetslös.

Nu satte jag igång med att måla om huset utvändigt. Det var varmt och skönt, och jag hade verkligen längtat efter att få måla om huset som hade helt fel färger. Tänk att färg kan göra mig så lycklig, det spelar ingen roll ifall jag målar tavlor eller fönster. Lycklig blir jag ändå.

Det tog ett par månader innan jag kände mig redo att söka nytt jobb. Inte sedan högstadiet hade jag varit ledig så länge, det var härligt att känna sig utvilad.

Nu var det dags att leta upp ett nytt arbete. Denna gång tänkte jag själv ringa upp ett företag som tidigare visat intresse för mina ekonomikunskaper. RedovisningsKonsult som hade ett kontor i en by, inte så långt från vår.

När jag hade bestämt mig för att ringa upp dem nästa dag, kändes det bra inom mig.

Morgonen efter blev jag ganska förvånad när jag läste RedovisningsKonsults platsannons. De sökte personal till just det kontoret!?

Det var sådan tajming, så det kan knappast vara en ren tillfällighet. Hur kunde det vara möjligt?

Naturligtvis sökte jag jobbet.

Jag blev verkligen jätteglad när jag fick beskedet att jag kunde börja så fort som möjligt. För att hinna lära mig så mycket som möjligt till säsongen startade, fick jag börja med att läsa skattekurs.

Intressant, men svårt

Nu blev det bättre än bäst.

En bättre arbetsplats kunde jag inte tänka mig.

Mina kolleger var otroligt trevliga och skickliga, utrustade med ett oändligt tålamod. Mina frågor tog aldrig slut. Jag tyckte att jag kunde mycket om ekonomiadministration och redovisning, men det var inget jämfört med vad de kunde. Så mycket jag lärde mig där, och så mycket trevliga människor jag träffade. Jag sade flera gånger att de aldrig kommer att bli av med mig, här trivdes jag för bra.

Med min bakgrund som egen företagare, var det enkelt för mig att sätta mig in i de flesta företagares situation. Istället för att hantera ett stort företags ekonomi, fick jag nu hjälpa till med flera stycken olika företag. För mig var det en perfekt arbetsuppgift.

Jag älskade nästan varje dag i tre års tid, fram till den dagen min älskade make blev sjuk.

Make? Hur kom han in i berättelsen? Jo det är en annan historia, med många törnar och avslutade förhållande innan jag till slut fann kärleken tillsammans med Axel. Min älskade make som jag träffade ett par månader efter det jag köpt gården.

Axel är framgångsrik egen företagare, som trivs med sitt arbete. Trygg och självständig som person, vilket är precis vad jag behöver eftersom jag numera är likadan .

Nu blev Axel sjuk hösten 2005, och det stod klart att en operation var det enda som skulle hjälpa honom att bli bättre.

Med arbete upp över öronen på RedovisningsKonsult, insåg jag att jag inte räckte till längre. Jag kunde bara be om hjälp på jobbet, och fick det också. I mitten av december när Axel kunde komma hem från sjukhuset, fick jag börja arbeta hemifrån

Vilken lättnad!

Nu kunde jag finnas till hands ifall han behövde mig på något sätt, samtidigt som jag uträttade 8 timmars effektivt arbete.

Nu kunde jag koppla av, oron för Axel var borta. Nu fanns han i närheten, och blev sakta men säkert bättre.

Min närmaste chef på kontoret ringde ofta och kollade läget, även om jag körde in till kontoret och skrev in tider. Det kändes bara bra att de brydde sig om oss.

Det närmade sig jul, och Axel mådde inte alls bra, dock bättre än direkt efter operationen. Min chef ville att jag skulle berätta vilka dagar jag kunde arbeta på kontoret under julhelgen, men jag sade till henne att de inte skulle räkna med mig. Jag arbetade vad jag kunde hemma.

Det fanns inte utrymme i mig att vara hemifrån när Axel fortfarande var dålig. Dock slutade inte min chef att fråga mig när jag kunde arbeta under julen. Jag arbetade ju, allt vad jag kunde och mer därtill, dock inte på kontoret. Självklart förstår jag att alla ville vara lediga över julen, och att kontoret behövde bemannas, men jag insåg inte varför just jag måste vara där. Jag gjorde så gott jag kunde hemma. I juldagarna avslutade jag ett stort projekt som hade upptagit den största delen av min arbetstid det senaste året. Det kändes så härligt att äntligen vara framme med det arbetet.

På grund av påtryckningarna från min chef, som ansåg att jag skulle ställa upp, arbetade jag på kontoret ett par dagar i mellandagarna, trots att Axel inte mådde bra. Hela tiden hade jag en orolig känsla i kroppen, var jätterädd för att något skulle hända när jag inte var hemma.

Detta fick mig att inse att jag var fel på det igen. Nu fick det vara nog.

Jag ville arbeta mindre antal timmar, men behålla min lön och mina arbetsuppgifter.

Jag bad om en löneförhandling. Eftersom jag inte är fackligt ansluten, fick jag förhandla själv.

Det gick inte så bra kan jag säga. Jag hade bestämt mig tidigare att ta konsekvensen ifall de inte gick med på mina krav.  Min chef kunde gå med på mindre timmar, men inte bibehållen lön. Så jag sade upp mig för att starta en egen liten redovisningsfirma. Jag fick naturligtvis sluta direkt.

Axel hade länge tyckt att jag skulle starta en egen liten redovisningsbyrå, han förstod på mig att RedovisningsKonsult som är Sveriges största ekonomikonsultföretag, på många sätt blev för stort för mig, som har ett stort behov av personlighet.

Jag hade hela tiden tyckt att jag trivdes för bra, för att ens tänka tanken. Nu blev tanken istället mycket intressant, det kändes helt rätt inom mig. Hjärtat var med!

Utan att ens ha gjort en marknadsundersökning startade jag min firma på mindre än en vecka.

Kontoret fanns redan, dator och registrering hos skatteverket tog ingen tid alls.

Axel var min första och enda kund med sitt företag.

Så var jag igång!

Tre år har gått sen den dagen jag startade min firma, och jag trivs så jättebra med mitt arbete, och med mina kunder.  Jag har inte ångrat mig en sekund.

Jag skulle kunna arbeta lite mer timmar, men eftersom min ekonomi ändå går ihop, vill jag ännu inte ta in fler kunder, jag vill känna att jag kan klara av allt själv ifall något oväntat händer.

Att vara egen företagare är definitivt ingen dans på rosor, det har jag alltid visst om. Men för mig är det en frihetskänsla som inte går att beskriva.

Frihetskänslan är det viktigaste.

Axel blev frisk efter ett par månader, och mår bättre än på många år. Vi älskar varandra kravlöst, med en intensitet som är fantastisk. Jag älskar att vara i hans närhet.

Min dotter Maria har fyllt 20 år, och är en otroligt förståndig, självständig och vacker kvinna. Jag älskar henne oändligt mycket, och är makalöst stolt över henne.  Jag önskar henne all lycka i världen.

Jag kommer alltid att vara tacksam mot Marias far, han är som en gammal vän jag inte längre umgås med. Jag har faktiskt svårt att förstå att vi har levt tillsammans i 17 år.

Han mår i alla fall jättebra numera. Maria och Kaj träffas när de behöver det.

Enkel handbok till Dig som vill förändra ditt liv.

Lär Dig lyssna till Ditt hjärta.

När Du nu har läst sidorna om mitt liv, inser Du säkert att jag inte har varit speciellt modig eller stark när jag har gjort stora förändringar i mitt liv, jag har bara lyssnat till mina känslor. Lärt mig att lyda dem helt enkelt, allting tycks mycket lättare när man inte spjärnar emot.

Min förhoppning med denna bok är att ge Dig styrkan att förändra, en nyckel till att sätta igång. Vänta inte, börja direkt!

Jag lovar Dig att det är mycket enklare än Du tror.

Om Du tror att Du har fått tag på denna handbok av en tillfällighet, så har du fel. Det finns en plan även för Dig, någon som ser till att du kommer på rätt väg. Denna handbok kan ge Dig den nyckel Du behöver för att komma vidare. Så försök, det är inte svårt.

1  Sätt Dig på en stillsam plats i ditt hem, eller där Du själv finner ro. Jag brukar välja havet och stranden. Välj det Du själv tycker känns bäst.

2  Försök att inte tänka på något speciellt. Känn efter i ditt hjärta vad det är Du vill. Ditt hjärta lurar Dig aldrig. Innerst inne vet Du att det är sant. Innerst inne vet Du alltid vad det är Du behöver. Var ärlig mot Dig själv!

3  När Du är klar över vad det är du behöver göra. Skriv ner det i ett brev till Dig själv.

Var så tydlig med din önskan om förändring som det går. Tänk på att oftast får Du precis det Du önskar Dig. Så var tydlig och vet vad Du INTE vill ha. Skriv dock endast vad det är Du vill ha. Brevet skall vara positivt! När det gäller kärleksönskningar, ska du vara speciellt noga med vad Du vill ha för kärlek. Förhoppningsvis har Dina erfarenheter berättat för Dig vad Du definitivt inte vill ha.

När Du har skrivit ner allt Du känner att Du vill göra, läs brevet om och om igen.

   Läs brevet till Dig själv tills Du förstår vad Du måste göra.

Det kan ta lite tid innan Du kommer dit - att förstå.

5  När Du väl har förstått vad Du måste göra. Sätt igång direkt, visa Dig själv att Du har börjat. Gör upp en plan till Dig. Du ska se att det går lättare än Du tror. Det spelar inte så stor roll vad Du sätter igång med. Det viktiga är att Du börjar med Ditt arbete att förända. T.ex berätta för Dina närmaste vad Du har bestämt Dig för att göra.

När Du väl har satt igång Ditt arbete, kommer Du framför allt att känna Dig lyckligare inombords. Fortsätt lite varje dag på Din plan, och Du ska se att du till slut har fått mer än du önskade.

Det tar lite tid de första gångerna, men när Du väl börjar leva efter regeln att alltid lyssna till Ditt hjärta så kommer Du också att leva lyckligt.

Den dagen Du inser att Din önskan har blivit verklighet ska Du sända en tanke fylld av varm tacksamhet till Ditt hjärta.

Lev ditt liv i kärlek, lycka och harmoni så mycket det går. Det är Du värd!

Glöm inte…

Att våga är att förlora fotfästet en smula.

Att inte våga är att förlora sig själv……………..

Börja nu!

Skriv ner vad Du vill förändra i Ditt liv.

Lycka till!

Hälsningar,

Berit