Hösten 2009

Rädslor....

Nej, det är inte något som jag behöver ta tag i, jag är inte rädd för något längre! Så har jag trott och tänkt länge.

Rädslor är väl inte något som jag behöver bry mig om på något sätt, ju mindre energi jag lägger på det, desto mindre betydelse får de. Det kan jag fortfarande tycka....men....Jag har fått lära mig att ta tag i detta på ett annorlunda sätt.

Tecknet

Plötsligt när jag satt och pratade med min guide, så förvandlades hans runda ansikte till något som mest såg ut som en torr revisor. Smalt ansikte, grått hår och gråa kläder.....Först blev jag osäker,men frågade efter en stunds tvekan vad han ville mig. Han gjorde mig inte rädd, utan osäker när han satt och studerade mig. Till slut tog han fram ett mynt och lade det framför mig på bordet. Ta detta med Dig, Du kommer att behöva det inom kort var det enda han sade innan han försvann.

Min vanligtvis lugna inre resa fick en rejäl störning, och jag kunde inte hålla fokus längre. Bilderna suddades ut från rummet i den lilla stugan jag befann mig i, och jag var tillbaka hemma i mitt kök.

Det var lite läskigt, tänkte jag. Undrar varför jag skulle ha ett mynt med mig, jag som enbart använder kort när jag betalar.....blev nästa tramsiga tanke.

Tja...mer energi än så lade jag inte på den inre resan som hade blivit avbruten av en torr revisor och ett mynt på bordet, förrän jag började hitta mynt lite överallt.

Mynt som låg på golvet, på mitt skrivbord, på gårdsplanen, jag kunde hitta mynt på de mest konstiga ställen. Jag plockade upp dem, och lade dem på sin plats....men de dök upp hela tiden. Varje gång jag såg ett mynt ligga på golvet tänkte jag på revisorn som gav mig ett mynt, och jag insåg till slut att jag faktiskt hade en rädsla för att veta vad det var han ville med detta mynt.

Jag är inte en person som vill gå och känna mig rädd eller osäker, därför tänkte jag att jag skulle försöka ta tag i detta så fort som möjligt.

Bakgrund

För att ge Dig en bakgrund till denna berättelse, så måste jag berätta lite om mig själv. Du som har läst lite av mina sidor, förstår säkert att jag arbetar med mycket kärlek till människor och Moder Jord. Ett alternativt arbete som innebär att jag måste släppa alla mina gamla förställningar om hur saker och ting upplevs och förstås. Jag arbetar på detta sätt för att jag numera inser att jag inte måste förstå hur allting hänger samman, utan enbart acceptera att det är så. Att arbeta med kärlek har för mig inneburit att jag måste släppa mängder av rädsla innan jag kunde tänka mig att börja arbeta på detta sätt. Jag var bl.a rädd för hur det skulle tas emot av andra ,och vad andra skulle tycka om mig.  Men framför allt var jag rädd för att det skulle påverka min nära familj. Denna rädsla tycker jag att jag har passerat, men så var inte fallet.

Resan 091022

Det tog lite tid innan jag i lugn och ro kunde sätta mig för att göra min inre resa. Det är på detta sätt, med en inre resa som jag får ny kunskap, och får lov att ställa frågor när jag inte själv kan hitta något svar.

Nu hade jag en fråga utan något svar, och nu hade jag tid att göra resan.

När jag hade försatt mig i det där tillståndet där jag kan uppleva på en annan nivå, var det inte som det brukar vara. Det var inte någon som kom och mötte mig vid den lilla trädörren. Det brukar det alltid vara, det brukar vara någon som möter mig, så jag väntade en liten stund till. Plötsligt kom en liten varelse flygande, såg ut som Tingeling i Peter Pan. Älvan slog ett litet slag med sitt trollspö, och ljuset tändes innanför dörren. Nu blev allting bekant ingen, skogen var precis lika vacker som vanligt och jag gick tillsammans med den lilla älvan ( som flög) till stugan i gläntan.

När jag kommer fram till stugdörren står jag en stund och samlar mod, sen öppnar jag dörren fast besluten att möta min rädsla.

När jag öppnar dörren och går in, känns det som om det är tjockt av energi där inne. En slöja av rädsla finns där inne. Jag sätter mig på stolen vid det enkla bordet. Ljuset kommer från fönstret vid sidan av bordet, annars är det ganska skumt där inne i det enda rummet i stugan.

Det sitter någon framför mig, och det ser ut som alven som brukar möta mig vid dörren. Han har ett mycket speciellt utseende, lång och smal är han, och så har han ett ganska stort runt huvud med spetsiga öron som ger honom ett lustigt utseende. När jag känner igen honom slappnar jag av lite.

Han säger - Denna dag ska vi följas åt för att möta våra rädslor, om Du är med mig är jag inte rädd.

Ok - säger jag.

Vi ställer oss upp och tar varandras händer. Nu börjar resan, och vi är direkt uppe i arkivet. Arkivet är den plats där jag får min kunskap. Jag upplever det som om jag är i ett stort rum med många människor som väntar på sin tur att få del av kunskap. Kunskapen finns i en stor energiklump som lyser starkt ljusblått. Trådar av energi kopplas till de som söker kunskap, och som ställer rätt fråga.

Vi ställer oss i kö och väntar tillsammans i rummet för att få ställa vår fråga.

Vilken fråga skall vi fråga? Var möter vi våra rädslor? Hur ska vi möta dem?

När vi väl kommer fram, har vi kommit till fel arkiv.

Vi blir skickade till arkivet för rädslorna efter en stund. Vi kommer fram till ett likande stort rum, fast utan något energiklot.

I arkivet för rädslorna sitter en grå varelse som ser ut som en tråkig revisor, smal, lång och grå, mycket lik den som gav mig myntet tidigare. Han sitter vid ett stort skrivbord. Här är det inte lika många människor som väntar, så det blir snart vår tur.

Han tittar på mig och ler igenkännande. Har du myntet kvar? Frågar han mig, fortfarande leende? Ja - svarar jag och ger det tillbaka till honom, min vän gör samma sak med sitt mynt. Jag har väntat länge på detta säger min vän. Nu ska jag äntligen göra detta utan rädsla, och ser beslutsam ut. Jag känner mig lugn och beslutsam.

Revisorn som visar sig vara arkivets mästare ställer sin fråga till oss. Vad gör Ni här?

Vi vill lära oss att möta våra rädslor,och veta vilka de är och varför. Svarar vi tillsammans utan att tänka.

Arkivets mästare sätter sig ner igen, och trycker på en knapp på skrivbordet.

Omedelbart öppnar sig en jättesor dubbeldörr som jag inte hade sett tidigare. Innanför dörrarna ser vi att det finns en regnskog. Vi ser på varandra, tar varandras händer och stiger in.

Det är otroligt vackert. Smaragdgröna växter, blommor i alla möjliga olika färger växer precis överallt, vatten rinner i små bäckar, jorden luktar fuktigt, det finns mängder av olika apor i träden, knallröda och blå papegojor flyger mellan höga träd. Vi kan bara hålla på och se allt vackert medan vi försöker ta oss fram på en nästan obefintlig stig.

Så plötsligt kommer en kolsvart panter i vår väg, studerar oss med sina gula ögon och frågar oss vad vi gör där.

Vi svarar lite rädda att vi är här för att möta våra rädslor.

Följ mig, säger den svarta pantern och går före in i regnskogen. Efter en stund kommer vi fram till en glänta. En eld brinner mitt i gläntan, och en shaman sitter vid elden.

Den svarta pantern kryper in i shamanen, liksom blir ett med mannen framför oss. Jag ser men förstår inte något alls.

Shamanens kärleksfulla ögon studerar oss,liksom läser av vår energi.

Han ber oss sätta oss vid elden och se in i den. Framtiden ligger för Era fötter, lev och njut, Er rädsla smälter med kärlek. Möt Era rädslor med kärlek och de transformeras på ett sätt som blir det motsatta än det Ni har förväntat Er.

Rädslan för döden är enbart oviljan att skada Era nära. Att välja ett liv utan rädslor är inte svårare än att välja vilken mjölk Ni skall dricka.

Min gåva till Er är att vara lyckliga och nöjda med Era liv. Utveckla Era kunskaper och följ varandra med kärlek. Läk din kropp själv, Du har kunskapen. Var noga med Ditt skydd.

Drick denna brygd och Ni skall se Era rädslor.

Vi får vars ett litet lerkrus som vi dricker något beskt ur. Vi sitter bredvid varandra och håller varandras händer.

Plötsligt ser jag pyramider och palats. Jag ser att vi är i Egypten.

En kvinna och en man ser jag. Kvinnan har en mask som ser ut som en svart katt med gulddetaljer, kattens ögon är av någon gul ädelsten. Mannen har en stor rund guldmask ovanpå huvudet. De arbetar som präst och prästinna tillsammans. De älskar varandra djupt och innerligt, men får inte lov att göra det. De får inte lov att älska med varandra, inte ens älska varandra.

Jag inser nu att det är ett tidigare liv som jag studerar, där min nuvarande guide också är en del av detta liv.

Tydligt ser jag hur de till slut inte kan dölja sin kärlek, utan lever tillsammans i smyg och älskar med varandra. De kan inte enbart arbeta tillsammans, det är inte nog. Kunskapen som de har försvinner inte med detta steg, utan kunskapen blir starkare av kärleken. Detta är grunden till att präster och prästinnor inte får lov att leva tillsammans, de får inte ha en djupare kunskap. Varför vet jag inte.

Jag ser också att de blir upptäckta, någon som inte ser med blida ögon på deras nya kunskapsnivå avslöjar deras förbjudna kärlek och de döms till döden båda två.

Inte ens in i döden får de vara tillsammans, utan kvinnan blir ensam dödad av skorpion och ormbett. Mannen blir dödad av solens strålar. Ett föremål som påminner om ett stort förstoringsglas förstärker solens strålar och dödar mannen genom att bränna igenom honom.

Inget av detta gör ont när jag studerar och ser hur det var.

En röst hörs.....Att välja kärlekens väg och utföra Era kunskaper med kärlek har varit Era stora rädslor, eftersom Ni en gång dog tillsammans för detta. Dock förstår Ni idag att det är den enda väg som Ni båda kan gå. Att med kärlek få rädslorna att försvinna är inte enkelt, men Ni måste ha tillit till tiden. Tiden är annorlunda nu, medvetandet likaså. Tillit och kärlek skall Ni välja alltid när Ni möter Era rädslor.

Så var vi tillbaka till elden i regnskogen igen. Shamanen som sitter där och studerar oss vänligt och kärleksfullt.

Var det så skrämmande som Ni trodde? Frågar han.

Nej, svarar vi, när vi inser att alla lärdomar vi har följer oss genom olika stadier av livet/liven.

Skall vi lära oss något mer idag? Frågar vi.

Nej säger han med ett snett leende, det räcker med detta. Nu har Ni lärt Er varför Ni har en rädsla för kärlekens väg, och hur Ni ska möta Era rädslor. Vandra hem med frid i sinnet.

Så förvandlar han sig till den svarta pantern igen, och vi följer honom genom regnskogen tillbaka till den stora dubbeldörren som står öppen och väntar på oss.

Vi håller fortfarande varandras händer när vi tackar pantern med all kärlek som vi orkar få fram. Tårarna rinner på våra kinder och vi vänder tillbaka. Går igenom dubbeldörrarna, stänger, och hälsar på den leende revisorn, och så är vi tillbaka på stolarna i stugan igen.

Tänk att vi en gång har levt tillsammans! - Säger jag till min guide, och tänk att vi kan älska någon annan lika mycket. Det är märkligt men sant. Tacksamt ser vi på varandra, känner oss tillfreds och lugna igen. Ingen slöja av rädsla finns längre och vi reser oss ifrån bordet. Han följer mig genom skogen till den lilla dörren, och han får en puss på kinden av mig. Konstigt, det känns inte som kärlek utan enbart vänskap mellan oss, och det känns bra.

Jag väntar här till nästa utbildningsdag, säger han. Jag tackar honom och går igenom den lilla dörren, stänger den, och går ut på ängen. Jag går barfota i gräset och tar på mig skorna, tar några djupa andetag.....

Ser mig omkring......... just det jag sitter hemma i köket!

Eftertanke 091106

Jag kan inte begripa varför de väljer så konstiga tecken när de vill visa mig något, men troligtvis är det inte förrän

då jag hejdar mig och börjar tänka efter lite mer. Det hade varit enklare ifall kunskapen hade kommit i en kanalisering. Fast numera kanaliserar jag sällan till mig själv, så jag kan förstå piken.

Vad lärde jag mig av detta och hur känns det nu?

Jag är fortfarande förvånad över att ha levt tillsammans med en av mina nuvarande guider, det kommer nog att ta tid innan jag förstår på riktigt. Men egentligen...varför skulle det vara konstigare än någon okänd guide?

Jag har förstått att kunskap följer oss genom liven, även rädslor. Det blir enklare att hantera när jag har sett varför jag känner så stor rädsla inför mitt arbete.

Shamanen sade till mig att jag skulle läka min kropp själv.

Det är enkelt att glömma sig själv när man arbetar med andras hälsa. Numera är min kropp läkt, direkt när jag hade gjort denna resa gjorde jag en behandling på mig själv, och smärtorna försvann.

Av ren nyfikenhet var jag tvungen att gå in på nätet och Googla på Egyptens gudar och gudinnor...

Bastet, Egyptisk kattgudinna          Amon Ra

Dessa bilder är ganska lika de som jag såg, men hur de hör ihop har jag inte en enda aning om. Jag har alltid varit nyfiken på Egypten,men kan inget om historien eller kulturen. Jag får kanske lära mig mera.

Den först så skrämmande svarta pantern,kommer alltid att betyda något speciellt för mig.

När jag hade gjort min resa tog jag fram Solögas bok "Djurens språk" och läste vad den svarta pantern har för budskap till mig.

"Du är en föregångare. Min gåva till Dig är att bana väg för andra. Här gäller det att inte vara rädd för Din egen kraft. Panterns mod gör att den vågar vara först, den går där ingen annan gått förut. Den känner heller ingen rädsla inför något eftersom den verkligen är ett med anden. Den vet att det enda den möter genom livet är sig själv i olika skepnader."

Tack Solöga för dessa rader! De har givit mig mycket kraft.

Att jag väljer att berätta en historia om rädslor, är enbart för att dela med mig av erfarenhet. För jag hoppas att det finns någon som också kan ha nytta av det.

Tack för att Du har läst

Berit