090718 En regression där jag bad att få veta varför jag så enkelt förstår Mayakalenderns budskap.

Detta är en berättelse från en tid för länge sen, när en ung kvinna skulle få ett helt folk att lyssna på varningar om en närmande katastrof.

Mayakalendern

I hela mitt liv hade jag fått gå i lära hos mormor för att tyda tecknen ristade och uthuggna i sten, och för att förstå vad tecknen sade till min själ. Redan när jag var en liten flicka hade mormor sett i stjärnorna att det var jag som skulle ta över ansvaret över tecknens betydelse och tidens vandring. Ända sen dess hade jag arbetat tillsammans med mormor som hade en inre styrka och en kunskap som hela tiden växte. Mormor lärde mig tidigt att lyssna till budskapen från tecknen. En lycklig tid i mitt liv.

Mayatecken

Stjärngudarna och planetgudarna talade även till mig numera. Tidens växlingar påverkade människorna, och det var mitt arbete att tala om den kommande tidens energi. När tiden för sådd och skörd var inne. Solen, Månen och Venus vandring över himlavalvet påverkade människornas andliga utveckling. När tiden för omsorg av de döda anhöriga och när tiden för omsorg om de levande nära var inne. Att berätta när det var dags att starta nya byggprojekt var också en del av mitt tydande av energi. Mycket stod redan skrivet om de tecken som vi arbetade med, men den del där tecknen talade till själen fanns inte skrivet. Enbart de som föddes till att tyda tecknet fick denna initiering. Mormor hade själv gett mig denna initiering för inte så länge sedan. Högt upp bland bergen vandrade vi utan mat en hel vecka. Enbart vatten att dricka och energin från bergen och floderna gjorde att en reningsprocess startade och seendet öppnades för mitt inre. Tydligt och klart såg jag hur människorna stod inför ett val, och det skrämde mig något fruktansvärt. Aldrig tidigare hade jag sett något så klart och tydligt. Valet var enkelt - fly, lämna allt direkt eller dö. En katastrof hotade mitt folk och jag var den som skulle framföra detta budskap. Ännu var det många månvarv till denna katastrof, kanske skulle något ändras, och jag hoppades innerligt att synen var fel att den skulle ändras om ett par månvarv.

Venus altare, asronomisk uträkning för Venus åttaåriga vandring i universum.

Inför varje energiskifte var tjugonde dag var det min uppgift sen flera år att stå inför folket och tala om de händelser som skulle komma under de följande 20 dagarna. Jag brukade berätta om när det var dags att ta hand om sina närmaste vänner eller sina barn. När andarna ville ha lite mer uppmärksamhet sade jag det. Ifall månen sade att det var dags att sätta det som skulle skördas i marken berättade jag om detta. Ibland startades invationer för att ta slavar i byte för att energierna jag berättade om sade att det var rätt tid att strida. Det fanns alltid något viktigt att berätta, men det som var viktigast att berätta om var den andliga utvecklingsprocessen.

När jag talade inför människorna stod jag alltid på den avsats på templet som tiden angav. Nu när jag skulle berätta om den annalkande katastrofen skulle jag stå högst uppe på platån till templet. Det var 360 dagar sen sist jag stod på den platån, många förutseende hade jag gjort och alla som lyssnade på mig visste att jag talade med rent hjärta utan att lägga någon egen vinning i orden. Aldrig någonsin tidigare hade jag talat om att en katastof skulle ske, och att vi alla stod inför ett fruktansvärt val. Fly nu eller dö. Jag hade inte fått se vilken slags katastof som skulle inträffa, bara att den kom från väster.

Synen hade inte ändrat sig, den var hela tiden där, och nu var tiden inne för att stå inför folket och berätta om den kommande katastrofen.

Många männsikor står nedanför templet och lyssnar, mormor står vid min sida och en överstepräst vid den andra sidan. Orden strömmar ut från min mun, och jag framför varningen om den kommande tidens katastrof. Att valet är enkelt - fly nu, lämna allt eller dö.

När jag slutade tala blev allting helt tyst. Inget ljud hördes någonstans, bara mitt hjärta som bultade av en panikkänsla när jag insåg att ingen vill höra på denna varning. Ingen ville lyssna eftersom alla har det för bra i det samhälle vi har byggt upp. Nu var det inte någon som ville fly eller lämna allt. När översteprästen vid min sida började tala till folket för att lugna alla, var det enkelt att glömma varningarna om katastrof som jag nyss hade berättat om. Ingen människa ville lämna allt, inte ens jag som visste att en katastrof skulle komma från väster. För att lugna folket ännu mer, sändes det ut spejare mot väster för att kontrollera ifall det var någon katastrof på väg. Ingen av de utsända kom tillbaka, och en viss oro började spridas i samhället. Men det var inte någon som ens tänkte på att fly.

Mayatecknet 8, står för Venus

Tiden närmade sig för att tala till människorna igen, och jag visste att det enda jag kunde berätta om var katastrofen som skulle komma och varna alla åter igen.

Dagen för att berätta om den kommande tidens energi infann sig åter igen, utan att någon katastrof hade infunnit sig, och jag började känna mig lite lugnare. Dock var det ändå dags att framföra budskapet om katastrofen och varningen igen, för jag visste i mitt hjärta att det skulle inträffa.

När jag tillsammans med mormor och översteprästen ställde mig på den första avsatsen till templet för att börja tala till folket såg jag ett mörkt dammoln närma sig, ett mullrande ljud hördes ifrån molnet. Flera hundra demoner med fyra ben och silverglänsande hud dundrade in på området framför templet, åska kom från stavar i deras händer och jag insåg att tiden för katastrofen hade kommit. Det var inte någon som hann fly. Eftersom hela samhället var samlat för att lyssna till mig, var det inte någon som hann undan när demonerna dödade oss alla. Jag hann bara tänka att jag önskade att vi alla hade flytt innan mitt liv också var slut.

När jag ser tillbaka på ett tidigare liv och de erfarenheter som min själ vill visa mig, så behöver jag aldrig gå in i något trauma. Vilket känns tryggt för mig att veta. Jag upplever inte paniken och skräcken igen, utan det känns som om jag står bredvid och ser på utan att känna, jag  bara studerar vad som händer.

Nu när jag ser tillbaka på det liv som jag hade som sierska hos Mayafolket, förstår jag att det var spanjorer som drevs av en guldhunger och ett maktbegär som dödade oss. Men då när de kom instormande på sina hästar i full rustning var jag helt övertygad om att det var demoner och inget annat.

Egentligen är det inte så konstigt att jag tidigare i detta liv varit så rädd för hästar. En rädsla som jag numera nästan har övervunnit, men det är en helt annan historia.

Jag inser att min nyfikenhet på inkakultur och mayakultur ända sen grundskolan kanske har en grund i ett tidigare liv bland mayafolket. Jag kan också förstå varför jag så självklart förstår tecken och energiväxlingarna i Mayakalendern, utan att ha studerat lång tid. Hoppas bara att jag kan minnas mera från denna tid. Det hade varit intressant, för de hade mycket djupa kunskaper i astronomi, matematik, andlighet och magi.

När denna regression gjordes, så visades först Centralamerikas pyramider (tempel), sen Egypten och pyramiderna (tempel) där, därefter visades pyramider (tempel) från Indien. På något sätt har dessa pyramider eller tempel ett samband. Ifall sambandet avser mig, eller om det är kulturer som har samma ursprung kan jag inte ännu se. Kanske kommer mer av minnet fram senare, ibland blir det så för mig. Jag får en ledtråd, och sen får jag själv leta vidare.

Får se ifall det blir någon fortsättning på denna sida.

Venus, en av de viktigare planeterna för Mayafolket.